en måndagsmorgon yrvakna tankar.

 
måndagmorgon och jag sov som en kratta. preggolivet verkar göra det med mig. inte för att tjorven kickar loss, utan för att jag aldrig riktigt hamnar i djupsömn. sover konstant ytligt. vilket automatiskt också gjort att jag för första gången på nio år upptäckt alexs sömnljud. herregud. jag kan ligga och blänga på honom mitt i natten och på riktigt behöva ta till allt mitt vuxna förstånd för att inte slå honom. och så när han vaknar (utvilad, den jäkeln) på morgonen och vill vara yttepyttegullig, ligga nära och fråga lite försiktigt "sov du gott?", är jag så trött och frustrerad att jag under natten förvandlats till Miss Ragata han mjukt måste försöka charma till bättre humör, ca varannan morgon. hehe. *ser fram emot sömnbristen med barn*
 
 
men allt blir bättre med en mjuk morgonrock, svart te och sol utanför fönstret. och för att det egna livet känns fint just nu. balanserat på sitt sätt. jag är piggare än förut. gladare. mer mig själv igen. samtidigt rasar världen samman och det skaver i mig konstant. jag lyssnar på hedi fried som överlevde nazisternas koncentrationsläger och hur hon säger "idag ser jag hur världen återigen ser ut som den gjorde i slutet av 30-talet. hatideologier sprids igen. och den som man från början tror är en pajas, visar sig vara första gradens lögnare som vet att om man upprepar en lögn tillräckligt många gånger så blir det sanning" (se henne även besöka senaste Skavlan, så starkt och viktigt). och jag tänker att det händer igen. trump. europa. men också här. så himla, himla tydligt här.
 
otagliga exempel finns. vi tänker exempelvis att vi aldrig igen kommer bedöma människors öden utifrån deras utseende, om de har blåa ögon eller hur bred näsa de har. men exakt det görs med migrationsverkets åldersbedömningar av ensamstående barn. trots att otaliga läkare starkt kritisterat en sådan bedömning pågrund av dess brister. bedömningarna är extremt godtyckliga. det rapporteras skräckslaget av godemän, tolkar, psykologer, fosterföräldrar, barnen själva att det mesta grundar sig i "njä, men du ser inte ut som sexton, du ser ut som en arton". helt jävla bisarrt. och jag tänker att den som inte ser det upprepade mönstret i detta, måste fan vara från vettet.  
 
 
så det skaver. för det är svårt att veta vad man ska göra av sig själv, när man vill vara motståndet. när man vill bryta. lära sig av historien. stå för någonting annat. när man är rädd för att även detta ska bli normaliserat och att gränsen för "normalt" ständigt flyttas. när så mycket av svensk politik helt verkar ha tappat visionsförmåga och modet att göra annorlunda. men jag tänker att vi aldrig får sluta vara arga. aldrig sluta orka diskutera. det är tungt och ibland tänker jag att jag inte orkar, men vi måste fortsätta orka. fortsätta reagera på det som faktiskt inte är okej. vara skarpa och inte gå på enkla svar. inte tillåta den där gränsen ständigt förflyttas till vad som är normalt, accepterat eller okej när det gäller medmänsklighet, alla människors lika värde och rättigheter. 
 
och samtidigt pågår vardagslivet, såsom det måste få göra, det också. med tulpaner på köksbord, dammtussar i hörnen och urdryckna tekoppar. min vecka är intensiv med studier, sena jobbkvällar, barnmorskebesök, ekonomimöten och en del redigering. det blir mycket men bra. och med alla dom yrvakna tankar om sömn, världspolitik och att orka vara motståndet säger jag hej till en ny måndag. 
andra världskriget hedi fried medmänsklighet motstånd måndagmorgon rasism sömnbrist trump tulpaner åldersbedömningar
3 kommentarer