Pendeltåg, fågelungar & en minisemla.

Det är en fredag och jag räknar på fingrarna och konstaterar att nu var det exakt trettiofem små dagar sedan vi flyttade hit. Jag sitter ensam i vårt kök och tittar ut och hinner se ett pendeltåg passera och utan förvaring vattnas mina ögon. Ibland gör man val i livet man hoppas ska bli bra men även när man tar klivet, hoppar, flyger, landar eller vad det nu kan tänkas vara, så vet man ju aldrig. Jag vet aldrig. Men jag sitter i köket som varit mitt i exakt trettiofem små dagar och gråter en skvätt för fågelungen i min själ landar plötsligt när hon ser pendeltåget åka förbi. För det där pendeltåget är som den där välbekanta gatan är för andra. Den där gatan man vandrat, upp å nerför i flera år. Som har minnen inristade i sig. Så är pendeltåget för mig. För i så många år har jag pendlat. Fram och tillbaks. Hit och dit. Jag har huttrat på perronger, trängts, haft samtal med främlingar, snarkat, skrattat, gråtit i smyg, hånglat, svettats, smyglyssnat, vetat exakt hur jag ska sitta för att kunna sova bekvämt, avskytt mänskligheten, älskat mänskligheten. Allt det där på ett litet pendeltåg. Skärvor av ett liv, av minnen. 
 
Så när ett pendeltåg passerar utanför mitt köksfönster en vanlig fredag blir jag plötsligt överväldigad av insikt och tacksamhet. För jag gjorde ett val jag hoppades på men aldrig visste någonting om men som vart exakt sådär rätt som jag önskade. Från djupet av mitt hjärta har ett val sällan känns så rätt som detta. Jag är hemma, här i mitt kök med pendeltåget utanför. 
 
Dessutom fick jag denna vanliga eftermiddag dricka nybryggt kaffe i en fin liten kopp, mumsa på en minisemla och få läsa mejl om eventuell framtid bröllopsfotografering i Norge och bli överdrivet pirrig. Jag fick återigen nypa mig i armen om att min vardag innebär ett jobb jag tycker om, space, kärlek och energi. Men mest fick jag sitta där och bara titta ut, titta på småfåglar i träden och försöka förstå att allt det här händer mig och mitt liv. Detta är mitt liv. Min vardag. 
 
Men hörni. Idag är det den sista fredagen i januari och jag har fyllt den med jobb, en skvätt gråt, lite kaffe, lite semla, lite planering, pirr i magen och nu ska jag fortsätta fylla den med dusch, kyss med fästman och med att få bli bortbjuden på middag hos några högst älskade. En ledig helg står på schemat och det är både efterlängtat och rätt så välbehövligt. Min och Alexs första riktigt helledig helg tillsammans. Ska njuta sönder den. 
 
Sa jag att jag var tacksam över allt det här? Jaha, det gjorde jag visst. Men jag säger det igen - tack för allt det här. 
ä.
2 kommentarer