en sista blick, del ett.

nu har det ju redan slagt om till nytt år men jag måste också göra en bloggig tillbaka blick. det är så fint att få nån slags filmisk sammanfattning av sitt egna egentligen rätt spretiga, livliga, hejdundrandes liv. så med bloggen som hjälp för att minnas och med en-fyra bilder per månad. här är (del ett) av mitt blogg-2015.
 
 
JANUARI
 
Vi var nyinflyttade till Stockholm igen. Alex pendlade fortfarande till sitt jobb i Trosa i väntan på att få börja sitt nya här i Stockholm. Jag började jobba på ett café som platschef. Men för det mesta handlade januari om den euforiska känsla av lättnad och lycka över beslutet att ha flyttat tillbaka. Det kändes så ofattbart rätt från dag ett. Och så handlade det rätt mycket om IKEA och att packa upp flyttlådor också. 
 
 
FEBRUARI.
 
Jag reflekterade över att jag faktiskt hade bytt bana och nu lärde mig något så svårt som att landa. Alex fortsatte pendla till sitt heltidsjobb, pluggade på halvtid och hade utöver det upplärningspass på sitt nya jobb. Vi hann inte riktigt med varandra men när vi gjorde det, dejtade vi skiten ur ett februari-Stockholm och vart nykära i livet ihop. Jag försökte navigera mig i egna arbetsuppgifter och min egna spretighet över livet och hade dessutom fått min allra första bröllopsförfrågan (och hade ingen annan vad som några månader senare skull explodera). Vi umgicks med vänner nästan jämnt när vi inte jobbade. Spelade badminton, lagade mat ihop, somnade i varandras knän, pratade, skrattade, fanns till. Jag njöt. Vi njöt. Det var så skönt att dela vardagen med lite fler människor igen. Man blir hel av fler ibland. 
 
 
MARS
 
Mars kom med en dos vår. Och jag klädde mig färgklätt som alltid. Premiärglassen åts. Stockholmdejtandet fortlöpte. Med både sambo och vänner. Jag funderade över att kanske låta livet få vara, berättade om en första kärlek och var rätt förkyld. Jag och Linnéa åkte dessutom den kallaste av helger till Norrköping för att se The Queen. Mia Skäringer. Fan vad fantastisk hon är och showen var amazing. Fast mest amazing är ändå Linnéa. Bäst av allt på hela mars var kanske ändå att solen nådde in till vårt sovrum på morgonen igen. Det är ju som bekant något av mina favoritgrejer här i livet, ligga nyvaken och solsmekt i sängen. Gärna med en lika nyvaken och solsmekt man bredvid, hehe.
 
 
APRIL.
 
April äntrade med all sin våriver. Jag började springa. Gick en intensiv och tuff terapi under våren där jag tvingades facea en himla massa välgrodda hjärnspöken. Annars? Var lycklig. Och det låter kanske drygt när jag skriver det nu men ibland vart jag verkligen rätt vilsen av att vara just det - att må bra. Jag visste inte riktigt vart jag skulle lägga min överskottsenergi, visste inte hur en hanterade "vanliga" dåliga dagar utan att slås av rädsla över att falla tillbaka till lågheten och hade ibland svårt att balansera mig själv. Men var egentligen mest tacksam ändå. Solen kom. Jag gjorde ett hästjobb av att rensa datorn (förtjänar att nämnas då det säkert funnits på min to-do-lista i ÅR innan), detjade Alex och vänner och familj och cyklade på upptäcksfärder i våra nya hoods. Vi upptäckte en badplats nära och jag dog lite av lycka över framtida kvällsbad. 
 
 
MAJ.
 
Jag började längta efter att få sluta mitt jobb jag inte trivdes på. Men där emellan sprang jag på och insåg något stort. Vi tog cyklarna över till Visby och lånade mormors hus och njöt skiten ur staden med sömn, promenader, fikor, springturer och en massa, massa hångel en helg, lagom till att fira ett år förlovade. Minns annars att jag spenderade en massa tid med att strosa loppisar, läsa böcker, träffa vänner och vakna tidigt varje morgon pågrund av byggarbetare utanför fönstren från mars till augusti. 
 
 
JUNI.
 
Universums kallaste sommar påbörjades. Jag jobbade mina sista veckor på jobbet och lärde känna Inas. Men sen, så - tillslut fick jag sluta mitt jobb på caféet i slutet av juni. Oh the joy! Vi parkerade oss i parker, i vår trädgård och i vår lägenhet med vänner. Åt, skrattade och pratade. Planerade en paddlingsresa. Jag var lite orolig över ekonomin eftersom vi valt att låta mig vara ledig i två månader eftersom jag hoppades på att komma in på utbildning efter sommaren men tillslut lugnades jag ned och tillät själen försöka landa lite. Såhär i efterhand är det så lätt att se att så mycket var så otroligt fint och friskt men att jag ändå också spenderat en stor del av det här året med att vara lite som en spretig bambi på hal is - ny på livet på nåt sätt. Vilket i slutändan kanske är det finaste genom hela det här året, att få vara ny på livet igen med livslusten tryggt inom en. Sån ynnest. 
2 kommentarer

Tre år av juni.

Good news? Jag får visst semester på söndag redan. Gu så skönt. Bad news? Det är inte söndag ännu och av någon oförklarlig anledning känns det alltid som att när någonting börjar närma sig att dagarna går trippelt så långsamt då. Så jag kör fortfarande vakna - jobba - äta - prata - sova - race. Kameran ligger kränkt i ett litet bortglömt hörn och undrar "vaaarför använder du mig icke?" men tiden för att finna lusten finns bah inte. Så ni får kika på tre år av juni istället! Beredd er på långläsning! 
 
TVÅTUSENELVA. 
 
 
Jag har hyfsat nyligen gjort slut med Alex och precis klarat av varenda liten skolavgift för gymnasiet. Är lättad. Åker direkt ner till Västkusten för att fira min kusins student. Jag och syrran var flawless.
 
 
Dagen efter vaknade vi upp på deras ö med tillhörande hus på. För en gångs skull var havet helt vindstilla, brakfrukost dukades fram och jag minns hur vi spenderade dagen med sol, mat och bad. 
 
 
Kände mig fri och glad över att en epok var slut för...
 
 
... bara några dagar senare var det min tur att ta studenten. Oh jisses. Lunchen innan vi fick springa ut fick jag någon slags version av panikångestattack. Jag ville bara ut från den där falska skiten. Jag avskydde nämligen mina gymnasieår. När vi sprang ut sprang jag direkt in i min mammas famn och bokstavligen talat hulkgrät "det...är...över...jävla skitskola". Sedan möttes jag av det där kärleksgänget. Snacka om rikedom att ha i sitt liv. Lägg märke till min lillkusin i röd keps längst bak och hans fundersamma min <3. Han va runt 3-4 år gammal då och ÄN idag minns han och tar upp frågan varför alla bara kastade öl och skrek den här dagen? Trauman som uppstår efter att ha bevittnat studentflak i Stockholm. Inte helt oförståeligt ;)
 
 
Nästan direkt efter studenten åkte jag och min familj till Gnisvärd. Jag läste böcker, gick ensamma promenader och minns att jag tänkte mycket på Alex och att jag saknade honom. Där på Gotland fick jag även ett samtal som undrade ifall jag ville komma in på intervju när jag väl var tillbaks i Stockholm. Jag sa ja. Åkte direkt från färjan till intervjun. Åkte hem. Tänkte "shit, jag vill verkligen ha den här tjänsten" och tänkte att det var omöjligt att jag skulle få den eftersom 89 personer hade sökt den och jag kom direkt från gymnasiet. 
 
 
Men nää, för jag fick ju det! Wow vilken känsla det ändå var - få sitt första riktiga jobb! Mitt var som elevassistent åt två barn på en skola på Djurgården, heltid med ett kontrakt på ett år och med en ingångslön på 19 lax. Kan meddela att jag efter det aldrig haft så bra så lön som då, haha. Vi fira med glass såklart!
 
 
Sedan hann jag mest kvällsbada med bästis och prata och förbereda för vår stundande tågluff som vi drömt i flera år som skulle påbörjas den 2 juli. Gu vad pirriga och förväntansfulla vi var! Den känslan av frihet vi kände då - ahh <3. 
 
 
Men jag hann tydligen ändå träffa denna pudding. För mjo, vi lyckades inte riktiga hålla oss isär trots vi-har-gjort-slut. Det var typ the story of our lovestory i flera år. :))) Göra slut - ändå vara ihop. Äj så enkelt alltid det dä med kärlek nä. 
 
TVÅTUSENTOLV.
 
 
2012 tog jag och Alex första doppet den 9 juni. Lite deppigt att tänka på just nu med årets prognos, men what to do. Minns att jag hade mina sista dagar på det där elevassistentjobbet, att Alex hade mött mig på tågstationen med blommor och att vi låg och hånglade i vassen typ, hehe. 
 
 
På midsommar var jag vitklädd och snurrandes. *Försöker få till en fin bild men ser mest ut som att jag trampar rejält snett med foten*.
 
 
Altanhängde med Johanna och jordgubbar. En fortsatt favoritsyssla. 
 
 
Och väntade på besked från folkhögskolor ifall jag hade kommit in eller ej. Jag hade sökt tre fotolinjer. Jag kom in på två och tackade ja till den jag ville mest - Gotlands fotolinje. 
 
 
Fast mest räknade jag ner mina sista dagar på mitt jobb. Jag längtade efter semester som en tok och kände mig så trött på umgänge med andras barn (flåt) att jag mest ville stänga in mig toaletten och djupandas tio gånger. Fast dom var rätt så goa ändå, I admit. 
 
 
Men semester det fick jag tillslut! Då for jag och min familj till Kiev för några dagars turistande för att sedan möta upp pappas del av släkten i Grekland eftersom att vi hyrt ett hus tillsammans för att fira två 70-åringar, aka min farmor och farfar. Fast nu fuskade jag lite för det gjorde vi först i början av juli förresten. 
 
TVÅTUSENTRETTON.
 
 
Våren 2013 hade precis börjat bli sommar och jag drack te med min favvoperson på hennes altan. Jag hade haft en vidrig vår med depression och ett totalkrossat hjärta. Samtidigt hände mycket fint den våren. Många viktiga insikter, fina möten och mycket som stärkte. Konstigt hur det ofta blir sådär - hur livet krossar och läker en samtidigt ibland. 
 
 
Det började dock där i början av juni äntligen kännas lite lättare, livet. Juni smekte varsamt kropp, natur och sinnet med sol och värmande vindar. Sörjer fortfarande att denna bikini är utsliten nu däremot </3. Älskar rött och prickigt i kombination. 
 
 
Sedan åkte vi med mammas sida av släkten upp till Norrland för där kommer nämligen min mormor ursprunligen och nu skulle we go back to the roots så att säga. Fick en sådan annan syn på Norrland efter denna resa, inte minst deras skärgård. Så jäkla vackert. Dessutom klev vi ur bilarna för att gå en bit i någon skog jag redan glömt namnet på och för första gången upplevde jag skillnaden på tyst och tyst. För den skogen var tyst på ett helt magiskt vis jag aldrig nånsin förut upplevt. Wow. 
 
 
Syster och kusin Dio på ett stycke brygga i skärgården. <3
 
 
Några dagar inpå juni flyttade en viss person hem från Umeå tillbaka till Sörmland igen. På åtta månader hade det inte vart vi. Men nu sågs vi. Igen. Sedan vart det väldigt snabbt väldigt självklart. Vi bestämde oss. Våra familjer suckade först ut i hopplös "men inte nu iiigen" men vi visste att det, trots att det lät som en klyscha, var annorlunda nu. GISSA VEM DET VAR!!! Hihi.  
1 kommentar

Denna tid.

 
För ett år sedan bodde jag inte i Stockholm. Jag hade flyttat till Alexs hemort fem månader tidigare. Det hade givetvis sina fördelar och jag ångrar inte en sekund av det och är så tacksam över vår första lägenhet ihop och vårt år på orten. Det var helt rätt i tiden men oj vad ensam jag ofta kände mig. Såhär i efterhand är det nästan ännu tydligare hur ensam jag faktiskt kände mig. Alla mina vänner bodde ju uppe i Stockholm och trots smslöften och trots längtan från båda parter så blir det ju sådär. Man ses helt enkelt inte så ofta när geografisk distans uppstår. Jag sökte mig inte heller till nya sammanhang för ärligt talat hade jag inte ens stött på något jag trivdes i. Jag minns en sommardag i juli. Alex jobbade. Jag var ledig och rastlös. Jag försökte mig förgäves på hela Underbara Clara grejen. Så jag cyklade och plockade fläder. Cyklade hem. Stod hur länge som helst med en rinnande kran och försökte bekämpa lössen. Blandade ihop flädersaften. Lät den stå i kylskåpet. Efter sina tre dagar smakade jag av. Den smakade beskt utav självaste fan. Då skrek jag ilsket rakt ut och hällde ut hela skiten i diskhon och grät för att ingen jävla Underbara-Clara-flädersaft i världen kompletterade vänner och sammanhang som fattades.
 
 
I år bor jag här hemma igen. För det har jag ju tillslut, efter år av Stockholmsavsky insett - här är hemma. Jag tror inte det gått någon i min närhet obemärkt förbi, framförallt inte för mig själv och min sambo, att sedan vi flyttade upp var det mycket som föll på plats. Både var för sig och oss tillsammans. Ibland känns det nästan för bra. Så bra att jag utbrister till Linnéa att "det känns som att jag är för välsignad, att allting är nästan för bra". "Men är inte det fint att få ha det så då?" undrar hon. Och det är ju det. Såklart. Bara läskigt. Lite som att våga bli kär i någon. Våga stå naken och säga "här är jag!" och hoppas hoppas hoppas på att denne någon ska vilja älska en trots alla ens komplicerade hörn, vilsna skärvor och uppenbara brister. Men sakta i mak eller egentligen i väldigt snabb fart faller jag handlöst och pirrigt i förälskelse med livet igen och håller alla tummar och tår för att det aldrig aldrig ska ta slut. 
 
 
Ännu ett år doftar det av syrener, ännu ett år tänds ringrostiga grillar i trädgårdar och ännu ett år får nakna fötter slinka ner i nätta ballerinaskor igen. Jag klickar mig bak i arkivet för denna tid ett år sedan. Så vacker tid på många sätt men jag ser sådär i efterhand mellan fångade bilder på blommor och glada leenden en ensam och rastlös klang. Därför kan jag inte rå för än att ta ifrån tårna av njutning när jag vet att denna tid denna gång ska få fyllas av allt annat än toner av ensamhet. Denna tid ska jag få spendera med alla dem jag tycker så himla mycket om för de flesta av dem är numera så nära och det är den största ynnesten av dem alla. 
 
 
Denna tid. Åh vad den är vacker. 
4 kommentarer