Ett kvällsdopp, Parga del 2.

 
"Kan jag hoppa på nu?". Du nickar. Jag sätter mig bakom dig, lägger armarna mjukt om dig och känner vibrationerna under kroppen från moppen. Du styr oss nerför berget emot havet. 
 
 
Viken badar i ett mjukt kvällssken. Turisterna har gått hem till sina hotell och grekerna har vågat sig ut. Brett ut filtar över stenstranden och kastar sina barn högt upp i luften till deras kiknade skratt. Vi gör likadant. Brer ut oss på stenstranden, låter kläderna ramla av kroppen och stapplar osmidigt över stenarna ner i havet. Havet tar mjukt emot våra solvarma kroppar och jag simmar direkt emot dig. Slår benen om din midja. Drar fingrarna genom ditt blöta hår, ler kisande mot solnedgången bakom din axel och ger dina läppar en mjuk puss. Den smakar salt. 
 
 
Vi badar länge. Leker som två övervuxna barn och det trängs så mycket lyckligt skratt i kroppen att jag måste slänga bak huvudet i ett stort skratt hela tiden. Ditt skratt är mer kluckande. Jag älskar det där kluckandet. Framförallt när jag lyckas få fram det där kluckandet för att du tycker jag är rolig. Det är det bästa som finns. Då växer jag i smyg minst tio centimeter av stolthet för att just jag lyckades få dig att klucka. Vid strandkanten står en mamma med sin lilla pojke i famnen. Han stirrar nyfiket med stora bruna ögon på oss som om han fundersamt undrar hur det kommer sig att två vuxna människor kan flamsa, skratta och plaska så hejdvilt runt omkring sig så mycket. Vi vinkar. Igår betraktade jag ett annat svenskt par. De verkade så vuxna. Jag sa högt att kanske vi också borde vara det egentligen. Inte pussas bland folk, inte flamsa så högt eller retas så hejdvilt. Du tittade på mig med din klassiskt tålmodiga blick och undrade om det verkligen är vad jag skulle vilja. Jag ryckte lättsamt på axlarna och sa att inte vet jag, det kanske bara är något man borde. Men jag vet att jag tycker om hans mun för mycket, vet att jag tycker för mycket om att släppa ut lyckligt skratt i kroppen för att sluta med det. Så jag fortsätter kyssa dig mitt bland folk. Fortsätter kiknade av skratt med håret fastklistrat över mitt ansikte få dig att stå på mina axlar i vattnet med ett brunögt barn förundrat stirrandes på oss. För jag lever, lär och älskar. 
 
 
Vi går tillslut upp. Lägger oss i varsin tom solstol. Låter mjuka varma brisar torka kroppen. Vi säger inte så mycket. Pratar mest om vackra stenar, fantiserar om vem hon med de jättesnygga brösten som badar topless mitt framför oss egentligen är och vad hon har för liv men låter annars ljudet av havets vågor, barns kikande skratt och någon båts brummande i fjärran fylla tystnaden. Du lägger handen på mitt lår. Jag vänder på huvudet emot dig. Du möter min blick. Ler försiktigt. Sådär naket kärleksfullt som bara du gör. Sådär som om du älskar mig så mycket att du nästan blir generad över det. Den blicken ger du mig. Jag ler så mina smilgropar djupnar ytterligare. Sträcker fram min hand och smeker försiktigt din kind. "Gu vad jag älskar dig". Sen lyssnar vi till havets vågor igen. 
fotograf grekland havet kvällsbada kärlek parga resor saraholmberg sarasblick solnedgång
0 kommentarer

Vi åkte till en borg, Parga del 1.

För, nämen oj sjutton vad var det nu? Drygt en vecka sedan var vi i Grekland. Vi hade ju bokat en billig resa till den lilla orten Parga. Charter. Vilket normalt är lite utav mitt mardrömssätt att resa just nu i livet (men kom tillbaka när jag är en småbarnsföräldrar och kanske kommer avguda charter för dess bekvämlighet, vem vet) MEN med rätta medel går även charter att förvandla till sitt egna. För oss stavades det hyra moppe. Första dan: skrek "bromsa bromsa bromsa" stup i kvarten till Alex. Andra dan: skrek bara "bromsa" två gånger. Resterande dagar: hetsade"kör kör kör, du hinner köra om!". Hehe. Snabbt kaxig tjej. 
 
En kväll puttrade vi i alla fall oss upp och nerför och utmed bergen för att åka upp till en borg för att se solnedgången. Det var jättefult. Titta!
 
 
När jag skriver puttrar menar jag det. Stundvis i alla fall. Uppförsbackarna var liksom inte att leka med. Så vi puttrade oss upp och skrattade så vi kiknade för att det nästan var pinsamt långsamt ibland när bilar susande åkte förbi oss. Men det var det värt. Kolla vyen liksom. 
 
 
Vi parkerade moppen och gick upp den allra sista biten. Solen var maaaaagi!! I vanlig ordning suckade jag drömmande ut "önskar jag kunde teleportera ett brudpar hit". Har jag nämnt att jag gått och blivit en riktigt inbiten bröllopszilla? Alex får spunk på mig snart. (Närå, egentligen är han väldigt väldigt tålmodig trots att fotograferandet är noll av hans egna intresse <3). 
 
 
Han är för övrigt min allra allra allra bästa. Vi vart typ pangkära under denna semestervecka vilket vart så himla himla fint att få vara. Kan låta sjukt klyschigt men för att ge lite verklighetsperspektiv på det hela kan jag meddela att första gången vi for till Grekland ihop, år 2013 alltså, var många av dagarna där asjobbiga. För vi vart inte alls extra kära, jag hade jättemycket ångest över saker i mitt liv, var inte det minsta kåt eller glad och det slutade med att jag satt i famnen på Alex i poolen som en femåring och grät över alltihopa. Haha! Åh fy. Var snälla med varandra och ha inte så höga krav eller färdiga bilder alltid, kom ihåg det. 
 
 
Det var en fantastisk utsikt. Och fantastiskt ljus. Ljuspervot i mig tjöt av glädje. 
 
 
Tillslut entrade vi den förfallna borgen. 
 
 
"Haha! Du ser ut att ha hästpenis mellan benen". 
 
 
Vi klättrade oss uppåt. 
 
 
Och kom tillslut ännu längre upp och kunde se solens sista strålar smeka bergskullarna alldeles gyllene och varma. 
 
 
På andra sidan kunde vi titta ner mot Parga och havet. 

 
Där var ljuset alldeles fluffigt och mjukt rosablått. Erkänn att man liksom skulle vilja bada i denna typ av fluffighet?
 
 
Tillslutade vinkade solen hejdå med sina sista varma strålar. Vi vinkade tillbaka.
 
 
Saker jag försöker lära mig: inte alltid alltid le emot kameran. Tänker att det kan vara bra att kunna uttrycka lite pondus på bild också. Eller nått. Fast ett leende vart det visst ändå.  
 
 
Det största problemet med ett fast 50 mm? Selfies är assvåra med 2,8 bländare med fokuspunkt i mitten. Som bevisat här och på minst tio andra kort. Ändå lite gulligt. 
 
 
Tillslut klättrade vi oss neråt igen. Kolla det magiska trädet som stod mitt i borgen. Fint. 
 
 
Solen hade bytts ut till ett mjukt disigt ljus. 
 
 
Och vi gick neråt igen och såg himlen måla sig själva i alla möjliga nyanser av vackert. 
 
 
Och här har vi henne! Vår alldeles egna moppe. Som höll i tre dagar innan den plötsligt slutade fungera när vi var absolut längst ner i en dal med stupliknande uppförsbackar framför oss i oändlighet och vi stod där med våra hjälmar på huvudet som fick oss att likna två mycket mycket ocoolare versioner av Daft Punk och undrade vadfan vi skulle göra då utan att ha fått något telefonnummer. Då backade en bil ner helt plötsligt och ut kom ett ungt grekiskt par ifrån Aten som bah "you need help or something?" och vi nickade med våra enorma hjälmar på huvudet och sedan tog de bara över hela situationen, ringde hotellet vi hyrt av och såg prompt till att de hämtade moppen utan kostnad och gav oss sedan skjuts hem. Vi älskade dom. Medmänsklighet är typ det bästa nånsin. Sen fick vi hyra en röd historia istället i två dagar (som vi fick soppatorsk på sista dan i en annan uppförsbacke, haha! misslyckade moppeägare, ja). Men det är en annan historia det! 
fotograf grekland moped parga resor saraholmberg sarasblick solnedgång
7 kommentarer

Ljus, tonåringar & att stå still.

 
Jag tog ju inte med mid datorn på vår lilla släktturné så hoppas ni står ut med lite havsbilder. För det var ungefär det som fastnade på min kamera de få gånger jag kände för att ta upp den. Men det kanske blir så när man får umgås nära havet i en vecka i sträck när en annars mest brukar plumsa i små sjöar. För havet och dess solnedgångar, åh. Så rensande på nåt vis. Första kvällen i Frillesås stod jag i trädgården och såg solnedgången skymta längre bort så då satte jag mig på farmors cykel och cyklade i illfart för att försöka hinna fånga solens sista strålar. Jag hann. 
 
 
Fast det var knappt, för molnen ville gärna ta över. Men jag såg himlen pensla sig själv i olika nyanser av orange, rosa, blått och svart. 
 
 
Det var så himla vackert. 
 
 
Jag stapplade omkring där utmed klippkanterna och klickade på det ögat föll för medan rastlösa tonåringar i grupp gick förbi och tittade konstigt på mig som låg på alla fyra i vassen iklädd haremsbyxor, tjocktröja och ballerinaskor med strumpor i. Jag log. För att jag mindes min egna rastlöshet och hur jag själv satt mitt i en skog och försökte bli full och någonstans, fast jag absolut inte ville erkänna det för mig själv ens, önskade få kyssa min bästa killkompis jag egentligen var så otroligt kär i men istället kysste någon annan medan han kysste två andra. Åh, arma hopplösa hormoner. Jag kan inte rå för än att alltid känna extra ömhet inför tonåringar. Jag funderade i flera år på att bli lärare och hade alltid siktet inställt på högstadiet. Tonåringar är nämligen de absolut jobbigaste mest underbara som finns.
 
 
Fast nu var det kanske inte tonåringar jag skulle prata om utan om solnedgången och havet. Gu. Jag vet inte om det är för att jag är fotointresserad eller om det bara är en förkärlek jag har men jag kan gå igång på ljus. Jag menar, liksom riktigt gå igång. Skrika ut "kollakollakolla ljuset!" outröttligt och bli rusig av lycka när jag upptäcker ett ljus så vackert att det nästan gör lite ont av perfektion. Som ljuset här ovan. Ser ni? På betongbryggan. Så vackert I die. 
 
 
Eller som det blåvita mjuka ljuset på klippan. Oh mama. Ljus är så vackert att jag ofta önskar att jag kunde få smeka det. Hur perverst det än låter. Men jag är ett ljuspervo, det är bara att medge.
 
 
Jag satte mig tillslut ner, nästan längst ut på en klippa och blundade. Öppnade handflatorna och försökte tänka snällt om mig själv. Ibland tror jag att jag fastnar i det där med att en som människa alltid kan utvecklas, bli lite bättre, bli lite starkare och friskare. Aldrig stannar en upp och ser hur långt man faktiskt kommit. Hur fin man är nu. Hur duglig och bra och fantastisk en är genom att faktiskt bara existera. Jag är sämst på det. Jag fastnar ofta i ekorrehjulet över att alltid utvecklas mer, att jobba på mina negativa beteenden och mönster ända in i kaklet för att jag annars inte kan njuta fullt ut. Projekt Sara måste bli klart innan jag verkar tillåta mig njuta fullt ut. Men det är ju så dumt. För man är 1. inget projekt, utan människa och 2. aldrig klar förens ligger inpackad i graven och viftar jordelivet hejdå.
 
 
Så. Här satt jag med öppna handflator och lät doften av hav skölja genom mig och tänkte att jag var bra. Duglig och fantastisk. Att jag gått igenom så många processer, att jag brytit massa mönster. Insåg att man får faktiskt också stå still som människa ett tag. Även fast man har skit kvar i hörnen som borde städas ur. Man behöver inte orka utvecklas tjugofyrasju. Det är okej att stå still ett tag i livet. Den insikten landade lättat i min kropp. Att stå still ett tag är inget misslyckande. 
 
 
Och när jag suttit där en rejäl stund försvann tillslut solen alltmer och jag skymtade månen istället. Då satte jag mig på farmors cykel, cyklade hem, borstade tänderna, smög ut till gillestugan och skrattade så jag tjöt med syrran innan vi somnade sött. 
2 kommentarer