om att vara en bluff.

 
jag har hört så många gånger om kändisar som känt en och samma känsla. rädslan över att vara en bluff. och nu är jag ju ingen kändis. alls eller ens överhuvudtaget. men som fotograf är mitt arbete så påtagligt något som utgår ifrån mig. min höst var helt sinnessjukt. egentligen bara på bra sätt. jag vart så överöst av pepp, kärlek och hejarop att jag först vart överlycklig men sen tillslut nästan lite rädd. kanske ologiskt nog. för jag kände tillslut att herrejävlar, sådär bra är jag inte. gud. fan. skit också. jag är ju bara jag. du, ni, hallå där, vänta, jag är nog bara en bluff. jag är inte så bra. i slutet av hösten i samma veva som mörkret äntrade in i allas liv slog tviveln till. den som ändå stannar ett tag. jag kan inte påstå att jag vacklar något överdrivet. jag vet att varje vinter stillar sig min fotolust, den blir lite låg och lite ledsnare i självkänslan men att våren alltid kommer med hopp och pirrighet igen. jag vet det. ändå slås jag av just de där orden ibland. att vara en bluff. är man verkligen så bra som man verkar? och det är inte så att jag går runt och vet med mig att jag spelat fult eller oärligt. verkligen inte. jag vet att jag alltid bara varit jag. att jag alltid utgått ifrån mig själv, kommit på egna idéer, alltid försökt hantera situationer på ett bra och vänligt sätt, att jag gärna peppat, gett råd och tipsat andra i samma bransch som jag känt förtroende för och att jag är väldigt stolt över just det - att jag varit jag. ändå, lik förbannat, slås jag ibland av den rädslan. att vara en bluff. att inte ens vara hälften så bra. och kanske det bara är så det är med framgång. att man egentligen inte riktigt klarar av att hantera den. och kanske det egentligen är bra så. för att det gör att man alltid står med fötterna kvar på jorden. ibland överlycklig över all beröm och framgång, men ibland också lite rädd för den. 
2 kommentarer

Vi kan inte alla bli en bunt hopplösa.

 
Vi tar en långsam morgon. Andas äcklig morgonandedräkt på varandra. Köper morgonfrallor. Slår på Lalehs musik i stereon. Tänder ljus. Ser ut över kala trädtoppar och grå himmel. Surplar kaffe. Pratar om det som känns just nu. Pratar om terror, rasism och om hur vi inte alla bara kan gå runt och bli en bunt förlamade människor översköldja av hopplöshet utan tvärtom organisera oss och bli en god konstruktiv kraft som utgår från något vi tror på. Jag önskar läsa en instagramuppdatering som inte skriver om hur mörk hen tycker världen är för när jag läser det tänker jag "det är redan försent" men det är det ju inte. Aldrig nånsin. Och det är så läskigt när vi köper terrorismens och extremisters anda de önskar oss vilja känna - att det är över. Ingen orkar vara konstruktiv när vi känner hopplöshet, därför måste vi börja prata på ett annat sätt än att bara gråta rakt ner i kuddarna och tycka att världen är mörk. Vi måste utgå från det vi själva tror på. För tro mig när jag skriver detta - godhet finns. I vartenda litet hörn finns den. Jag ser den i alla frivilliga volontärer på T-Centralen, jag ser den i prästen som tar med sig en uppfällbar stol en gång varje vecka för att sätta sig bredvid den tiggande kvinnan för att prata en liten stund, jag ser den i min sambo som googlar upp hur man säger "hej, hur mår du?" på rumänska för att kunna säga det till kvinnan utanför  ICA, jag ser den i min syster som tar sig extra tid att prata och se de barn hon har på simskola för nyanlända, jag ser den på alla de konferenser jag bokar in på jobbet - alla organisationer som använder all sin kunskap och makt till att försöka hjälpa till. 
 
Jag ser den. Ser du? 
 
För därifrån måste vi börja utgå från. Där måste vi börja lägga ned vår tid och energi på. För det vi ger mest energi, tid och näring till kommer alldeles definitvt också ta störst plats i våra liv. Vi måste börja fatta det. Vi kan inte fortsätta diskutera ord såsom "invandring", "flyktingar" eller "integration" utfrån den negativt inställdas ståndpunkt hela tiden. Vi kan inte köpa medias förenklade och vinklade bilder av samhället som någon slags enda sanning. Vi kan inte bara fylla våra instagramkonton med "världen är mörk, allt är hopplöst". För det finns en sak jag är övertygad om är allra farligast. Det är ifall vi alla bara bli en stor bunt hopplösa, förlamade av vår egna känsla av hopplöshet. 
2 kommentarer

Jag kan inte stå tyst.

Idag satt jag på en stol bakom kyldisken på jobbet. Utanför föll regnet och caféet stod tomt på gäster. Av en slump klickade jag mig in på ett reportage om gatubarnen vi inte ser. Plötsligt får jag läsa flera olika porträtt av alla de människor vi dagligen ser sitta utmed gator. "Snälla, skriv det i tidningen. Skriv så att folk förstår varför den där kvinnan spelar samma två sånger hela dagarna". Jag läser om den sexåriga flickan med stora lekfulla bruna ögon som lärt sig att hon inte är ett bra folk. Om gråten som rinner på insidan, om den extrema utsattheten och om hur fattigdom sällan har någon lag men hur rika ändå tar sig rätten att döma (för det gör vi). Jag börjar sakta gråta med en klump i magen lika stor som mitt egna huvud.
 
För samtidigt, just idag, läser jag också löpsedlar med "Regeringen: lättare att avhysa tiggare". Jag ryser av obehag vid ordet avhysning. Det låter så ruskigt likt avsky. Idag hör jag också att Ungern ska sätta upp ett stängsel där landet gränsar mot Serbien för att stoppa flyktingar. För några dagar sedan blev Danmarks motsvarighet till SD näst störst parti efter deras val. En färsk studie visar att mer än var tionde tiggare i Sverige säger sig ha blivit spottad på. Spottad på.
 
Främlingsfientligheten, antisemitismen, islamfobin, rasismen och nazismen växer i hela Europa. Punkt. Kommatecken. Utropstecken. Definitivt inget frågetecken däremot. Det är ett faktum så smärtsamt tydligt att det inte går att blunda inför hur mycket man än försöker kisa i ren desperation och panik. För det är exakt vad jag får. Panik. Känner mig desperat. Vill helst blunda. Vända mig inåt till min trygga bubbla av vithetsnorm, medelklass och makt jag knappt förstår att jag själv faktiskt besitter. Stå vid grillarna om somrarna och oja sig över rasismens framfart men egentligen inte anstränga sig det minsta för att motverka det. Dricka ekologiskt 50 kronors bryggkaffe på Söder och prata om vikten av integrationen men knappt själv känna någon som ens bor utanför tullarna. 
 
Och så just idag lyssnar jag också på Siavosh Derakhtis sommarprat i P1. Han pratar om att bygga broar. Om antisemitism men framförallt om att stå upp för varandra. Han pratar om ett djupt rotat civilkurage. Han säger att vi inte ska vara rädda för terroristerna, extremisterna utan för tystnaden som vi så kallade "goda" bär på. Helt tysta. Helt jävla tysta står vi alldeles för många. Tafatta. Handlingsförlamade. Med en tystnad som öppnar dörren på vid gavel inför förenklade ideologier, rasism och utanförskap står vi med knipt mun och uppspärrade ögon. Men - och detta är ett stort och viktigt men - jag hör också Derakhtis röst säga att alla bär ett ansvar. Hans röst säger att vi kan. Vi kan stå enade inför varandras rätt att få finnas till som dem vi är. Vi kan utbilda, diskutera, mötas och respektera. Vi kan. 
 
Jag kan inte stå tyst. Jag kan inte stå med händerna osäkert utmed sidorna, handlingsförlamad och lamt säga "alla människor är lika värda" men aldrig ta ett steg längre i mitt civilkurage för mina medmänniskor jag påstår tycka är lika värda som mig själv. Framförallt inte med min maktposition i samhället. För det? Det är lika illa det. 
2 kommentarer