en vardag att trivas i.

 
torsdag och vi vaknar upp till sol. i ett svagt ögonblick hade jag tydligen smsat från jobbet sent igår att jag skulle kirra tentaplugg-pepp-frukost till alex. jag är ju ingen direkt morgonalert människa, så det tillhör ovanligheterna att jag orkar gå upp ensam för att fixa frukost. men efter att vi legat intrasslade i skrynkliga lakan och andats äcklig morgonandedräkt på varandra och klappat en kickandes tjorven godmorgon (vars favoritställningen de senaste tre dagarna är att kicka mot urinblåsan konstant. kom igen liksom?) stekte jag bananpannkakor för å bjussa på. 
 
efteråt: obligatorisk morgonbajs för att sedan bege oss ut i detta ↑. supersoligt men med blåst ifrån alaska. vi halvskrek för å höra varandra och mina öron höll på å trilla av kyla. alex tränade seven-minutes medan jag stod bredvid som någon slags hitte-på-preggo-pt och tjoade "grymt" stup i kvarten. 
 
 
och sen har jag mest legat i soffan med en bok som noggrant avhandlar ämnet resiliens och barn med riskfyllda barndomar. intressant. men jävlar vad trött jag blir av att läsa och försöka processa massa ny fakta i flera timmar. jag orkar hålla koncentrationen i max en halvtimme. det måste ju ändå vara ett rätt kasst medelmått? men hjärnan, ja, den spritter så gärna över till andra tankar. det där med att leva med en kreativ luststyrd hjärna, va. svår att bemästra vissa dagar. men när alarmklockan börjar ringa kl 14 tjuter jag lyckligt ut ett "LUNCH!!" till alex, sätter på stevie wonder i högtalaren och dansar in lite energi i kroppen igen medan veggolasagnen får värmas i mikron. 
 
 
och sen? sen ligger jag på alexs bröstkorg i en kvart innan jag målar lite färg på ansiktet, packar ner matlåda och bok i ryggsäcken för att sen åka in mot ett jobbpass på tre timmar. efter det tänkte jag köpa mig mitt tredje paket av novalucol (100 st paketet, of course) för jag vågar knappt gå någonstans utan dom. (vidriga) sura uppstötningar är nämligen mitt preggo-signum. och så läsa de där kvarstående hundra sidorna i resiliens-boken. pjuah. 
 
och ibland, eller ja, säkert till och med rätt ofta, är en torsdag inte mer än så. soliga morgonar, tjorvens kickar, uppvärmda rester, kurslitteratur och lite jobb. en och annan puss, ett sms till en vän och en hjärna som spritter lite överallt i tankarna däremellan. å just såna torsdagar kan tamejfan vara det finaste, jag vet. en vardag att trivas i. efter depressions/låg-år är det fortfarande det jag kan njuta allra, allra mest av - trivas i vardagen. 
0 kommentarer

vilket dårskap det vore att aldrig våga.

 
hej där livet.
 
gud vilka gravidhormoner du förser mig med. alla utom den som gör mig kåt tydligen.
 
men vad gör det, när vi åker ut till mitt favoritställe ute vid ängarna, skogen och mälaren. dom har bytt ut cateringfirman. semlan är torr men emma lutar skrattande sitt huvud mot min axel flera gånger om, lars prisar kaffet och jag känner mig trygg och utvilad. glad utan krusiduller. kanske ändå min tacksammaste känslan, att få vara genuint glad. varken eurforiskt eller adrenalinkickat, utan glad. 
 
alex och jag fastnar i soffan en hel fredagskväll och pratar om både det stora och det minimalt lilla. det är så skönt och det viktigaste vi har. det och skrattet då. jag blir kär. dessutom var det länge sen när vi bara fastnade sådär spontant. för vi har mest orkat klara av vardag i några månader nu. det är såklart också okej men vi konstaterar att hösten kanske var tyngre för oss än vad vi fattade just då. jag är fortfarande lättad över att den är över. våren ska få vara snällare. vilket den alltid är, för ljuset kommer då och det är alltid, alltid snällare än mörkret. så jag sitter i den där soffan, känner mitt lilla jag mjukt balsameras när han och jag orkar lyssna, ta in och vara nära. den kvällen känner alexs äntligen tjorvens sparkar för första gången och morgonen därefter vaknar jag upp kåt för första gången på månader. och jag tänker att sånt sällan är en slump. 
 
och nu, ja, just precis nu, är livet fint. jag njuter. nu när oron släppt. när jag stryker "ta körkort innan sommaren" på listan men istället hittar en färg att måla byrån med, lyckas laga en riktigt jäkla nästan-i-nivå-med-min-mammas-goda-vegetarisk-lasagne och när vårt hem så sakteligen börjar få bli och känna just som hem. ännu är det mycket som är olöst. mycket som vi säkert ännu inte vet någonting om. men det är okej. för jag känner en nästan barnslig tilltro. lutar mig bak och vinkar lite förstrött åt orosmoln som tillslut tvingas skingras av min nonchalans.
 
tänk.
 
jag har ett till hjärta som slår inuti mig. han sparkar försiktigt mot mina handflator om kvällarna. jag vet inte vem han är eller vem han kommer bli, men jag vet att jag kommer älska. på ett nytt sätt jag aldrig förut älskat. vet att jag kommer smittas av ljudet av hans skratt när alex kittlar honom, att jag kommer dansa runt med honom i famnen i köket till vår fredagslista medan vi lagar tacos och att mina fingertoppar aldrig kommer tröttna på att få smeka hans mjuka kinder. 
 
lilla stora liv. visst är det läskigt rätt ofta, men vilket dårskap det vore att aldrig våga det. men en sån dåre är jag inte.
 
tur nog. 
1 kommentar

bitar ur ett påbörjat februari.

vaknar upp till en första februari.
jag har längtat till att månaden ska slå över hit.
januari var så himla lång.
och jag längtar så himla mycket till våren.
 
men fast det äntligen är februari, gråter jag på toan.
virar morgonrocken hårt om mig.
levererar bröllopsbilder och stirrar tomt ut genom ett grått fönster.
vi åker till barnmorskan.
Tjorven sparkar glatt och vi får höra hjärtslag.
mina värden är tydligen exemplariska. 
vi äter lunch efteråt.
konstaterar att min kropp hittills har varit en schysst preggokropp. 
och att kanske vi borde rensa förrådet, så vi kan börja kolla efter blocket-barnvagnar att försöka fynda.
 
jag ska åka till jobbet efteråt. 
alexs blick är snäll och försiktigt utforskande. 
såsom den alltid är när han väntar in mig.
"känner mig skör idag", klämmer jag tillslut ur mig. 
han drar in mig i sin famn "men skit i jobbet då, åk hem med mig"
jag skakar på huvudet. 
 
åker till jobbet. 
åker hem åtta timmar senare. 
alex möter mig i hallen
böjer sig ner på knä och börjar ta av mig mina skor. 
jag börjar skratta, "du, så stor är jag inte än"
men han insisterar och då börjar jag stilla gråta. 
 
för att någon ibland börjar ta av ens skor, för att visa att
- du, jag finns här, släpp in mig. 
 
 
 x
 
 
när vi släckt ljuset på sängbordet, ligger vi hand i hand en stund i mörkret. 
det där med att skeda går liksom inte längre, alexs kropp känns som en kamin mot min redan övervarma preggokropp. 
så vi håller hand, som ett litet pensionärspar numera. 
alex frågar om det finns någonting jag ser fram emot i vår. 
jag ligger tyst, funderar. 
"det kanske låter fjuttigt men jag längtar så himla mycket till att se tussilagos vid vägkanten igen"
 
 
x
 
 
känner en underliggande stress.
för tydligen ska en bebis äntra livet om bara fyra månader. 
det är liksom ingenting. man hinner ju knappt dricka en kopp kaffe på det. 
och jag som skulle vilja hinna både ta körkort, måla byråer, jobba extra för sparbudgeten, vara ännu vassare i företaget, göra vårt hem mer till hem, träffa brudpar och samtidigt pyssla ihop fotoalbum om den där tågluffen vi gjorde för tre år sedan. och njuta av våren. och klara plugget. och kanske jag borde läsa någon bok om förlossning föresten?
5 kommentarer