det har gått åtta år nu.

 
"jag älskar honom. fan vad jag älskar honom. han går upp en lördagmorgon, sätter på musik i vardagsrummet och kommer sen naken in igen dansandes till thriller för att lyckas väcka en morgontrött mig. jag skrattar så jag kiknar. och jag tänker att jag omöjligt vill spendera mitt liv med någon annan än med den människa som dansar thriller naken för mig. det är så konstigt och stort när någon som en gång var en främling till en numera är ens hem"
 
det har gått åtta år nu. jag är så jävla kär i honom. 
3 kommentarer

Att få gifta sig.

 
detaljbilder ifrån ett bröllopsuppdrag jag fotograferade. 
 
vi har bestämt nu. bestämt att nu ska vi gifta oss. nu har vi ekonomin för att spara, nu står det högst på vår önskelista. gifta oss. det känns så himla fint, för vi har längtat länge. har ett flertal gånger utbrustit "ska vi inte bara gifta oss, du å jag?!" när längtan tagit över och ekonomin känns segt. men nu så. tre år efter vår förlovning kommer vi få gifta oss. egentligen är vi kanske lite tidigt ute men vi insåg att fortsätter min fotoverksamhet blomstra vidare måste jag faktiskt själv veta mitt egna bröllopsdatum om inte allt för lång tid. 
 
mitt hjärta skuttar lite när jag tänker på det. 
 
och det bästa just nu är att vi funnit en drömlokal på direkten. som är exakt sådär luftig, vacker och enkel i allt den bara är. med vackra udda trästolar, en mysig innergård som vätter ut mot en åker och en tjusig bardisk. några mil utanför stockholm och jag längtarlängtarlängtar efter att få skicka iväg inbjudningarna och säga "hej, kom och fira oss, sov över här om ni vill, bada med oss kvällen innan och ät grillad korv, dansa hela bröllopsnatten lång och ät brunch med oss dagen efter. kom, vi gillar er". 
 
för det är det viktigaste. att dom kommer. dom vi älskar. 
 
och jag börjar nästan le lite när jag tänker på vilken vånda jag eller vi båda haft över att gifta oss förut. för att det finns så mycket krav på hur det ska vara. och för att vi känt att shit, fan, våra släkter är ju inte perfekta, hur ska dom där två gå ihop på bröllopet eller fan, vi har kanske inte tillräckligt med polare, vem kommer göra en rolig låt om oss då? ja, ni vet. men med tiden har det runnit ut i sanden. för i slutändan har vi ändå privilegiet att bjuda in en himla massa personer som tycker om oss. och i slutändan handlar det aldrig om ett perfekt bröllop, utan om kärlek. klysch-alert men något värt att komma ihåg. 
 
 
7 kommentarer

Om Emma.

 
emma. hon satt tre personer bort ifrån mig första gången jag såg henne. vi satt i en halvcirkel på stolar och jag hade precis börjat samma kör som henne. hon var första sopran, jag var andra. jag minns knappt hur men rätt snabbt fattade jag tycke för henne. jag bjöd med henne på militärträning i snön, hon bjöd mig på smaklös linssoppa (fast det där med smaklös vågade jag inte säga då). vi var rätt trasiga. på varsitt håll och på olika sätt. var krasst öppna om det. så. fast vi ville varann orkade ingen riktigt hela vägen. det var okej. det var som att jag visste att emma fortfarande fanns. vår tajming behövde bara få vara lite bättre.
 
efter några månader flyttade jag ifrån stockholm. ett år senare flyttade jag tillbaks. då sågs vi. å sen dess är hon ett ständigt och viktigt inslag i mitt liv. dirket så himla självklar. fyller mitt liv med värme, skratt, samtal och norrländska. med henne är man som man är. och jag tycker så djävulskt mycket om henne. älskar när hon spexar eller när hon rynkar lite på näsan precis innan ett asflabb eller hur hon alltid formulerar sig så eftertänksamt eller hur hon alltid tittar en i ögonen och mjukt säger "vad fint att se dig" när man kramas om så att man alltid känner sig extra sedd. eller hur hon är så sjukt modig med skinn på näsan som säger ifrån när jag aldrig hade vågat säga ifrån eller hur hon har insiktsfulla vettiga åsikter som jag aldrig ens tänkt på men hur hon också alltid är den ödmjukaste människan jag känner och som nog själv inte ens ser hälften av allt det jag ser hos henne i sig själv. då får man påminna. 
 
och jag är så glad över henne, min emma. med mjuk norrländska. med flams, allvar och snäll blick i ett enda underbart älskvärt virrvarr som gör att det finns ingen emma som min emma.
 
ingen. 
 
 
(hon blundar ju då inte alltid emma, in fact har hon har faktiskt väldigt vackra blå ögon på tal om det, men det får ni se en annan gång eller nått för denna gång bad jag henne mest blunda. gotta try to be kräääjtiv osv. hehe). 
3 kommentarer