lilla stora liv.

 
står balanserade på 704:ans buss. i gravidappen står det idag att 50,4% av graviditeten har passerat. på bussen sitter en liten pojke bredvid sin mamma och sjunger högt pippi långstrump med indisk brytning. jag ler tyst åt ljudet av hans ljusa höga toner som fyller bussen. tänker att det där vidriga klippet jag nyss såg om trump på facebook eller den där nyheten om svenska politiker som flirtar med rasistiska partier, aldrig kommer få vinna över barns sång som fyller bussar med hopp och medmänsklighet. det ska jag kämpa för.
 
år 2017. på tolvslaget hade jag inga mål. det kändes nästan lite ovant. men jag insåg så fort tjorven presenterade sig själv som två röda streck där i oktober att detta nog inte är året för mål. att det inte är året jag ens vill ha massa mål. jag bär istället med mig ett annat ord nära hjärtat. ödmjukhet. inför att jag faktiskt inte vet. att jag kan försöka planera, kontrollera men att jag ändå inte har någon aning om framtiden. det är spännande, läskigt. livet tar kommando och jag får följa med. det är till och med lite skönt, när man väl accepterat. man är inte större än så. det finns en ro i det. 
 
 
njuter av att studera. av att bli skarpare, smartare. hjärnan är liksom med och jag kan fortfarande bli helt hög på adrenalin av att inse att min hjärna fungerar såsom jag vill. att jag argumenterar, ifrågasätter och växer. jag som älskade min hjärna för att vara på hugget som tonåring, sörjde det länge när depressionen tog över den biten under några år. det tog mig fem år innan jag valde en utbildning. är glad över det, även om jag var rätt understimulerad av mina jobb de två sista åren. men ibland måste någonting få ta tid. ibland kanske man vet vart man vill men ändå måste vänta in sig själv ett tag till. och nu är jag här. om ett halvår går jag på mammaledighet/mitt egna företag. det finns både lite sorg och glädje över att en epok i mitt liv fick så kort tid. men efter ett tag, när jag tafatt fått hålla om ett nytt barn, fått lära känna och bli lite mer trygg och fått pussa på tjocka bebiskinder, kommer jag, om hjärtat fortfarande vill, fortsätta. hoppa på juridiken, måla läpparna bossigt röda och vässa hjärnan ytterligare. 
 
hon kommer med mina favorit petrus-bullar. bara sådär. vi fikar länge. jag börjar gråta. hon lyssnar. efteråt är bröstkorgen så mycket lättare. och jag tänker att guds bästa uppfinning måste ha varit vänskap. 
barns sång gravid gravidapp medmänsklighet nyårsmål studera studier vänskap ödmjuk
0 kommentarer