en måndagsmorgon yrvakna tankar.

 
måndagmorgon och jag sov som en kratta. preggolivet verkar göra det med mig. inte för att tjorven kickar loss, utan för att jag aldrig riktigt hamnar i djupsömn. sover konstant ytligt. vilket automatiskt också gjort att jag för första gången på nio år upptäckt alexs sömnljud. herregud. jag kan ligga och blänga på honom mitt i natten och på riktigt behöva ta till allt mitt vuxna förstånd för att inte slå honom. och så när han vaknar (utvilad, den jäkeln) på morgonen och vill vara yttepyttegullig, ligga nära och fråga lite försiktigt "sov du gott?", är jag så trött och frustrerad att jag under natten förvandlats till Miss Ragata han mjukt måste försöka charma till bättre humör, ca varannan morgon. hehe. *ser fram emot sömnbristen med barn*
 
 
men allt blir bättre med en mjuk morgonrock, svart te och sol utanför fönstret. och för att det egna livet känns fint just nu. balanserat på sitt sätt. jag är piggare än förut. gladare. mer mig själv igen. samtidigt rasar världen samman och det skaver i mig konstant. jag lyssnar på hedi fried som överlevde nazisternas koncentrationsläger och hur hon säger "idag ser jag hur världen återigen ser ut som den gjorde i slutet av 30-talet. hatideologier sprids igen. och den som man från början tror är en pajas, visar sig vara första gradens lögnare som vet att om man upprepar en lögn tillräckligt många gånger så blir det sanning" (se henne även besöka senaste Skavlan, så starkt och viktigt). och jag tänker att det händer igen. trump. europa. men också här. så himla, himla tydligt här.
 
otagliga exempel finns. vi tänker exempelvis att vi aldrig igen kommer bedöma människors öden utifrån deras utseende, om de har blåa ögon eller hur bred näsa de har. men exakt det görs med migrationsverkets åldersbedömningar av ensamstående barn. trots att otaliga läkare starkt kritisterat en sådan bedömning pågrund av dess brister. bedömningarna är extremt godtyckliga. det rapporteras skräckslaget av godemän, tolkar, psykologer, fosterföräldrar, barnen själva att det mesta grundar sig i "njä, men du ser inte ut som sexton, du ser ut som en arton". helt jävla bisarrt. och jag tänker att den som inte ser det upprepade mönstret i detta, måste fan vara från vettet.  
 
 
så det skaver. för det är svårt att veta vad man ska göra av sig själv, när man vill vara motståndet. när man vill bryta. lära sig av historien. stå för någonting annat. när man är rädd för att även detta ska bli normaliserat och att gränsen för "normalt" ständigt flyttas. när så mycket av svensk politik helt verkar ha tappat visionsförmåga och modet att göra annorlunda. men jag tänker att vi aldrig får sluta vara arga. aldrig sluta orka diskutera. det är tungt och ibland tänker jag att jag inte orkar, men vi måste fortsätta orka. fortsätta reagera på det som faktiskt inte är okej. vara skarpa och inte gå på enkla svar. inte tillåta den där gränsen ständigt förflyttas till vad som är normalt, accepterat eller okej när det gäller medmänsklighet, alla människors lika värde och rättigheter. 
 
och samtidigt pågår vardagslivet, såsom det måste få göra, det också. med tulpaner på köksbord, dammtussar i hörnen och urdryckna tekoppar. min vecka är intensiv med studier, sena jobbkvällar, barnmorskebesök, ekonomimöten och en del redigering. det blir mycket men bra. och med alla dom yrvakna tankar om sömn, världspolitik och att orka vara motståndet säger jag hej till en ny måndag. 
andra världskriget hedi fried medmänsklighet motstånd måndagmorgon rasism sömnbrist trump tulpaner åldersbedömningar
3 kommentarer

fragment ifrån en bröllopshelg.

vi gifte ju oss i somras. det var nog det finaste jag någonsin fått vara med om. jag kommer aldrig kunna skriva om vår dag i kronologisk ordning, för det går bara inte. men här är små fragment. det lär komma fler, då o då. 
 
 
när vi på fredagen packade in oss i hela tre överfyllda bilar + släp och styrde kosan mot strängnäs. hur vi fixade hela dagen i lokalen tillsammans med våra närmsta och att det var så himla, himla fint alltihop redan då. inuti min bröstkorg sjöng det av lycka. på kvällen checkade samma gäng in här. alla i samma korridorr. vi grillade, några tog ett kvällsdopp och sen fick vi alla somna till ljudet av en rockkonsert som hölls några kilometer bort. lite som att vara på det bästa lägret en kan tänka sig. 
 
 
där. på lördagsmorgonen. när vi vaknat upp i det mysiga vandrarhemmet. med våra syskon, deras respektive och våra närmsta vänner i rummen bredvid. hur vi tittade på varandra, jag och alex och sa "idag gifter vi oss". och när jag några timmar senare sitter i ett rum med öppet fönster mot en blomstrande trädgård, har vänner som kommer med kaffe och choklad, målar mina tånaglar och är allmänt skitfina konstant och så min syster med locktången i högsta hugg. och hur vi mest brast ut i konstanta asflabb för att lockarna först bara blev någon slags version av ortodoxa skruvlockar. och hur jag alltid är som barnsligt lyckligast då. i asgarvet med min syster. men sedan däremellan, när rummet bara bestod av oss två, blev rörda och fick trycka tillbaks tårar som inte fick förstöra pålagt smink. och hur jag tittade johanna i ögonen, också en av dagens toastmadame som fixat i all oändlighet och sa "du, du ska veta att jag redan är så himla lycklig och nöjd" och menade det. 
 
 
och så han. varma, bruna, mjuka skäggiga karl jag fan älskar mig tokig över. i ett rum bort från mig...
 
 
... med darriga händer av nervositet. och tårar som redan rann. 
 
 
känslan av hur jag fick på mig klänningen och fick sväljasväljasvälja för att inte börja jättegråta av all kärlek som redan omringade dagen. 
 
 
den här raden av mamma, pappa, bästis, syster och barndomsvän och deras rörda, mjuka och kärleksfulla blickar på oss. för att inte prata om min skruttiga morfars hulkgråt bakom mamma, haha, åh. 
 
 
plötsligt vara gifta. stå i en skogsdunge och tyst viska "hej" till varandra i alla känslostormar. 
 
 
hur jäkla fint allt var. visionären inom mig kurrade som en nöjd katt. 
 
 
hur vi satt där längst fram på varsin trästol i flera timmar och bara grät, skrattade och överraskades flera gånger om. hur alex var konstant röd om kinderna av alla känslorna. hur jag var så i nuet. och alla tal. hur jag vill berätta om vartenda ett. hur speciellt just varje tal var. men det går inte. för då måste man veta så mycket mer. om relationer, om försoning, om upprättelse och om sånt som inte går att skriva ner. men jag bär med mig det för alltid. allas mod. allas generositet. välvilja och kärlek. och! hur satans fantastiskt jäkla roliga som många i våra liv är. höll typ på och få seriösa whiplash skador av mina konstanta kastar-bak-huvudet-av-asflabb. 
 
 
och så alla blickar. igen och igen. som den när min pappa ser på alex. eller när alexs pappa tittar på oss, med både nervositet, tillbakatryckta tårar och oändlig kärlek. 
 
 
om maten. den färgglada, vackra, goda maten upplagd på vackra fat, skålar och korgar ute i "stallet" på två robusta träbord. allting hemmalagat. av oss men främst av familj och släkt. det var den finaste jäkla kärleksförklaringen hela bröllopshelgen, tror jag. att alla bidrog. ville ge. där stod marinerad kyckling och fläskfile, noggrant skurna tunna rädisor i potatissallader, ihoprörda såser, frukt hängandes i klaser, nybakat bröd, caprese och gott i massvis. jag njöt fast jag knappt fick i mig någon mat. det var svårt att äta. 
 
 
minnet av hur alla generationer var där. men också ifrån alla delar av sverige. alltifrån en skröplig morfar till sjuåriga olle, ifrån piteå till göteborg. alla kom. och jag battla i fulast-grimas-vinner med pojkarna och tror nog jag (definitivt - jag menar, kolla) vann. 
 
 
dom sabla bröllopshäftena. som vi kämpat som idioter för. där vi framförallt hade vi skrivit genomtänka meningar om alla. maj god vad vi kämpade med att komma på roliga, fina och kluriga meningar om alla. vi ville liksom ge det på något sätt. låta alla få läsa om sig själva, känna sig sedda. och finast det var när jag tagit efterrätt på efterrättsbuffén, alex fastnade i samtal med någon på utegården och toastmadames hade berättat att det var fri sittning från och med nu. direkt stegade david (10), jakob (8) och olle (7) fram och satte sig precis vid mig och ville diskutera dagen. och david han tog med sig ett bröllopshäfte och sa "läs om mig". så jag läste högt om det vi skrivit om honom i häftet;
 
"David är 10 år gammal, älskar fartyg och har till och med en båtbok han skriver upp all båtar han sett i. David är grym på spelet Slither, har det snällaste hjärtat och är omtyckt av många. Han är bebisen Sara fortfarande minns magin i att få hålla när han bara var två dagar gammal och därför alltid varit extra speciell att få se växa upp. Han är Saras kusin, storebror till Jakob och Olle och son till Katti och Johan. Kallade flygplan för ”fyfan” som liten"
 
efter jag var klar, mötte han min blick och log försiktigt och lite stolt. fem minuter senare rörde han försiktigt vid min arm och frågade "kan du läsa min igen?". då svällde hjärtat lite till, för att ett barn njuter av att få höra om hur mycket någon tycker om honom och jag tänkte att det nog ändå var värt med de där sabla bröllopshäftena trots allt. 
 
 
för att vi bootyshakeade á la klassisk holmberg och för att jag fortfarande kan skratta åt pappas söta lilla (mindre dansanta) stjärt när vi annars är tre kvinnor av big booty sorten i vår familj. och hur pappa i sitt tal (om jag inte minns fel) berättade om den tuffa perioden när johanna också hade kommit in i puberten och han plötsligt stod i tvättstugan och försökte sortera tre kvinnors lika stora trosor. hehe. 
 
 
och så vi, såklart. man och fru med sömnbrist i kroppen sedan tre dagar tillbaka av allt fix men totalt överjävligt lyckliga. lite så som det ska va. en av de största känslokompotterna en kan va med om.  
 
och det får vara de små fragmenten ifrån den där fantastiska bröllopshelgen för denna gång. det finns så mycket. så det kommer säkert mer. men om allt, det kommer jag aldrig lyckas återberätta, för om sånt som är mäktigt och snudd på ren magi går sällan att beskriva fullt ut, tror jag.
 
5 kommentarer

lilla stora liv.

 
står balanserade på 704:ans buss. i gravidappen står det idag att 50,4% av graviditeten har passerat. på bussen sitter en liten pojke bredvid sin mamma och sjunger högt pippi långstrump med indisk brytning. jag ler tyst åt ljudet av hans ljusa höga toner som fyller bussen. tänker att det där vidriga klippet jag nyss såg om trump på facebook eller den där nyheten om svenska politiker som flirtar med rasistiska partier, aldrig kommer få vinna över barns sång som fyller bussar med hopp och medmänsklighet. det ska jag kämpa för.
 
år 2017. på tolvslaget hade jag inga mål. det kändes nästan lite ovant. men jag insåg så fort tjorven presenterade sig själv som två röda streck där i oktober att detta nog inte är året för mål. att det inte är året jag ens vill ha massa mål. jag bär istället med mig ett annat ord nära hjärtat. ödmjukhet. inför att jag faktiskt inte vet. att jag kan försöka planera, kontrollera men att jag ändå inte har någon aning om framtiden. det är spännande, läskigt. livet tar kommando och jag får följa med. det är till och med lite skönt, när man väl accepterat. man är inte större än så. det finns en ro i det. 
 
 
njuter av att studera. av att bli skarpare, smartare. hjärnan är liksom med och jag kan fortfarande bli helt hög på adrenalin av att inse att min hjärna fungerar såsom jag vill. att jag argumenterar, ifrågasätter och växer. jag som älskade min hjärna för att vara på hugget som tonåring, sörjde det länge när depressionen tog över den biten under några år. det tog mig fem år innan jag valde en utbildning. är glad över det, även om jag var rätt understimulerad av mina jobb de två sista åren. men ibland måste någonting få ta tid. ibland kanske man vet vart man vill men ändå måste vänta in sig själv ett tag till. och nu är jag här. om ett halvår går jag på mammaledighet/mitt egna företag. det finns både lite sorg och glädje över att en epok i mitt liv fick så kort tid. men efter ett tag, när jag tafatt fått hålla om ett nytt barn, fått lära känna och bli lite mer trygg och fått pussa på tjocka bebiskinder, kommer jag, om hjärtat fortfarande vill, fortsätta. hoppa på juridiken, måla läpparna bossigt röda och vässa hjärnan ytterligare. 
 
hon kommer med mina favorit petrus-bullar. bara sådär. vi fikar länge. jag börjar gråta. hon lyssnar. efteråt är bröstkorgen så mycket lättare. och jag tänker att guds bästa uppfinning måste ha varit vänskap. 
barns sång gravid gravidapp medmänsklighet nyårsmål studera studier vänskap ödmjuk
0 kommentarer