vilket dårskap det vore att aldrig våga.

 
hej där livet.
 
gud vilka gravidhormoner du förser mig med. alla utom den som gör mig kåt tydligen.
 
men vad gör det, när vi åker ut till mitt favoritställe ute vid ängarna, skogen och mälaren. dom har bytt ut cateringfirman. semlan är torr men emma lutar skrattande sitt huvud mot min axel flera gånger om, lars prisar kaffet och jag känner mig trygg och utvilad. glad utan krusiduller. kanske ändå min tacksammaste känslan, att få vara genuint glad. varken eurforiskt eller adrenalinkickat, utan glad. 
 
alex och jag fastnar i soffan en hel fredagskväll och pratar om både det stora och det minimalt lilla. det är så skönt och det viktigaste vi har. det och skrattet då. jag blir kär. dessutom var det länge sen när vi bara fastnade sådär spontant. för vi har mest orkat klara av vardag i några månader nu. det är såklart också okej men vi konstaterar att hösten kanske var tyngre för oss än vad vi fattade just då. jag är fortfarande lättad över att den är över. våren ska få vara snällare. vilket den alltid är, för ljuset kommer då och det är alltid, alltid snällare än mörkret. så jag sitter i den där soffan, känner mitt lilla jag mjukt balsameras när han och jag orkar lyssna, ta in och vara nära. den kvällen känner alexs äntligen tjorvens sparkar för första gången och morgonen därefter vaknar jag upp kåt för första gången på månader. och jag tänker att sånt sällan är en slump. 
 
och nu, ja, just precis nu, är livet fint. jag njuter. nu när oron släppt. när jag stryker "ta körkort innan sommaren" på listan men istället hittar en färg att måla byrån med, lyckas laga en riktigt jäkla nästan-i-nivå-med-min-mammas-goda-vegetarisk-lasagne och när vårt hem så sakteligen börjar få bli och känna just som hem. ännu är det mycket som är olöst. mycket som vi säkert ännu inte vet någonting om. men det är okej. för jag känner en nästan barnslig tilltro. lutar mig bak och vinkar lite förstrött åt orosmoln som tillslut tvingas skingras av min nonchalans.
 
tänk.
 
jag har ett till hjärta som slår inuti mig. han sparkar försiktigt mot mina handflator om kvällarna. jag vet inte vem han är eller vem han kommer bli, men jag vet att jag kommer älska. på ett nytt sätt jag aldrig förut älskat. vet att jag kommer smittas av ljudet av hans skratt när alex kittlar honom, att jag kommer dansa runt med honom i famnen i köket till vår fredagslista medan vi lagar tacos och att mina fingertoppar aldrig kommer tröttna på att få smeka hans mjuka kinder. 
 
lilla stora liv. visst är det läskigt rätt ofta, men vilket dårskap det vore att aldrig våga det. men en sån dåre är jag inte.
 
tur nog. 
1 kommentar
lovisa

att fastna spontant, utan måsten som tvingar fram ett avbrott är <3 <3 <3