en vardag att trivas i.

 
torsdag och vi vaknar upp till sol. i ett svagt ögonblick hade jag tydligen smsat från jobbet sent igår att jag skulle kirra tentaplugg-pepp-frukost till alex. jag är ju ingen direkt morgonalert människa, så det tillhör ovanligheterna att jag orkar gå upp ensam för att fixa frukost. men efter att vi legat intrasslade i skrynkliga lakan och andats äcklig morgonandedräkt på varandra och klappat en kickandes tjorven godmorgon (vars favoritställningen de senaste tre dagarna är att kicka mot urinblåsan konstant. kom igen liksom?) stekte jag bananpannkakor för å bjussa på. 
 
efteråt: obligatorisk morgonbajs för att sedan bege oss ut i detta ↑. supersoligt men med blåst ifrån alaska. vi halvskrek för å höra varandra och mina öron höll på å trilla av kyla. alex tränade seven-minutes medan jag stod bredvid som någon slags hitte-på-preggo-pt och tjoade "grymt" stup i kvarten. 
 
 
och sen har jag mest legat i soffan med en bok som noggrant avhandlar ämnet resiliens och barn med riskfyllda barndomar. intressant. men jävlar vad trött jag blir av att läsa och försöka processa massa ny fakta i flera timmar. jag orkar hålla koncentrationen i max en halvtimme. det måste ju ändå vara ett rätt kasst medelmått? men hjärnan, ja, den spritter så gärna över till andra tankar. det där med att leva med en kreativ luststyrd hjärna, va. svår att bemästra vissa dagar. men när alarmklockan börjar ringa kl 14 tjuter jag lyckligt ut ett "LUNCH!!" till alex, sätter på stevie wonder i högtalaren och dansar in lite energi i kroppen igen medan veggolasagnen får värmas i mikron. 
 
 
och sen? sen ligger jag på alexs bröstkorg i en kvart innan jag målar lite färg på ansiktet, packar ner matlåda och bok i ryggsäcken för att sen åka in mot ett jobbpass på tre timmar. efter det tänkte jag köpa mig mitt tredje paket av novalucol (100 st paketet, of course) för jag vågar knappt gå någonstans utan dom. (vidriga) sura uppstötningar är nämligen mitt preggo-signum. och så läsa de där kvarstående hundra sidorna i resiliens-boken. pjuah. 
 
och ibland, eller ja, säkert till och med rätt ofta, är en torsdag inte mer än så. soliga morgonar, tjorvens kickar, uppvärmda rester, kurslitteratur och lite jobb. en och annan puss, ett sms till en vän och en hjärna som spritter lite överallt i tankarna däremellan. å just såna torsdagar kan tamejfan vara det finaste, jag vet. en vardag att trivas i. efter depressions/låg-år är det fortfarande det jag kan njuta allra, allra mest av - trivas i vardagen. 
0 kommentarer

vilket dårskap det vore att aldrig våga.

 
hej där livet.
 
gud vilka gravidhormoner du förser mig med. alla utom den som gör mig kåt tydligen.
 
men vad gör det, när vi åker ut till mitt favoritställe ute vid ängarna, skogen och mälaren. dom har bytt ut cateringfirman. semlan är torr men emma lutar skrattande sitt huvud mot min axel flera gånger om, lars prisar kaffet och jag känner mig trygg och utvilad. glad utan krusiduller. kanske ändå min tacksammaste känslan, att få vara genuint glad. varken eurforiskt eller adrenalinkickat, utan glad. 
 
alex och jag fastnar i soffan en hel fredagskväll och pratar om både det stora och det minimalt lilla. det är så skönt och det viktigaste vi har. det och skrattet då. jag blir kär. dessutom var det länge sen när vi bara fastnade sådär spontant. för vi har mest orkat klara av vardag i några månader nu. det är såklart också okej men vi konstaterar att hösten kanske var tyngre för oss än vad vi fattade just då. jag är fortfarande lättad över att den är över. våren ska få vara snällare. vilket den alltid är, för ljuset kommer då och det är alltid, alltid snällare än mörkret. så jag sitter i den där soffan, känner mitt lilla jag mjukt balsameras när han och jag orkar lyssna, ta in och vara nära. den kvällen känner alexs äntligen tjorvens sparkar för första gången och morgonen därefter vaknar jag upp kåt för första gången på månader. och jag tänker att sånt sällan är en slump. 
 
och nu, ja, just precis nu, är livet fint. jag njuter. nu när oron släppt. när jag stryker "ta körkort innan sommaren" på listan men istället hittar en färg att måla byrån med, lyckas laga en riktigt jäkla nästan-i-nivå-med-min-mammas-goda-vegetarisk-lasagne och när vårt hem så sakteligen börjar få bli och känna just som hem. ännu är det mycket som är olöst. mycket som vi säkert ännu inte vet någonting om. men det är okej. för jag känner en nästan barnslig tilltro. lutar mig bak och vinkar lite förstrött åt orosmoln som tillslut tvingas skingras av min nonchalans.
 
tänk.
 
jag har ett till hjärta som slår inuti mig. han sparkar försiktigt mot mina handflator om kvällarna. jag vet inte vem han är eller vem han kommer bli, men jag vet att jag kommer älska. på ett nytt sätt jag aldrig förut älskat. vet att jag kommer smittas av ljudet av hans skratt när alex kittlar honom, att jag kommer dansa runt med honom i famnen i köket till vår fredagslista medan vi lagar tacos och att mina fingertoppar aldrig kommer tröttna på att få smeka hans mjuka kinder. 
 
lilla stora liv. visst är det läskigt rätt ofta, men vilket dårskap det vore att aldrig våga det. men en sån dåre är jag inte.
 
tur nog. 
1 kommentar

två trollsländors lycka.

 
ibland kommer man över något man blir blixtförälskad i på direkten. som gör att en visionär med förkärlek för smådetaljer spinner som en katt av lycka. å vore man en impulsmänniska skulle man slå till det direkt och det är ju jag egentligen till naturen, men eftersom varken ekonomi eller samvetet mår särskilt bra av det har jag lärt mig tygla det de senaste åren. vara lite mer förnuftig. sakta ner lite. så jag suktade. länge. väntade in för att se om jag fortfarande skulle vara lika blixtförälskade flera veckor, månader senare. och det var jag. och nu när vi äntligen bor i en lägenhet vi får spika, borra eller hamra hur mycket vi vill i så klickade jag hem dom. så igår trillade ett efterlängtat paket ner i mina händer. 
 
 
innehållandes inget mindre än två guldiga trollsländor. 
 
 
så vackra att jag nöjd satt på sängkanten och log malligt för att jag visste att det skulle bli exakt som jag sett framför mig. för man är ju lite olika. jag målar upp visioner i mitt huvud där utvalda små detaljer tillsammans gör helheten. alex däremot, han fungerar lite annorlunda. så när han såg den nyinköpta sovrumslampa jag ville testa för några veckor sedan utbrast han skrattande "men det är ju en fågelbur?!". och även om jag var tvungen att brista ut i skratt och hålla med liiite grand, så envisades jag med  "men det kommer bli fint, alltihop tillsammans sen". det vart det efter att jag hört alexs skadeglada skämt så som "jaha, vilken typ av fågel tycker du vi ska skaffa till fågelburen då?" i några veckor (haha). 
 
 
än är inte sovrummet riktigt helt som jag har visioner om. men det kommer. jag har nämligen lärt mig, mer och mer, att visioner ibland tar lite tid att helt få till. i livet generellt faktiskt. så det får ta lite tid helt enkelt. men nu hänger två älskade trollsländorna äntligen där i vare fall. fint som snus. 
heminredning hemma hos inredning krok mässingkrok trollsländor unna sig
0 kommentarer