öppna fönster, gråten och friheten.

vi sover med öppet fönster nu. vaggas till sömns av fågelkvitter och varandras varma kroppar bredvid. jag är tokig i honom. får inte nog och vill alltid helst vara nära för att höra hans ord, skratt och värme. vi pratar. mycket och brett och jag njuter av varje sekund av vår vänskap som är så lätt och självklar. kärleken trängs nästan smärtsamt mycket i bröstkorgen, så jag säger det högt flera gånger om - jag älskar dig. jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig. 
 
ibland gråter jag för att jag backar. med jämna mellanrum svider sting av avundsjuka till. ofta får jag svälja klumpar av saknad. biter mig i läppen, släpper ut gråten, ventilerar med någon annan och håller mig själv i handen hårt, hårt istället. för ändå är det mitt val. att backa undan. för att lära mig höra min egna röst i huvudet högst. för att vissa insikter måste få gå igenoms på håll och för att inte behöva handskas för en stund. det är okej, jag vet. allting har faser. den här kommer gå över den med och bli till något annat. men jag gråter ibland ändå. 
 
vi pratar om frihet mycket. eller kanske snarare om vad vi önskar av livet. vem vi vill vara. vad vi vill våga. om jämdställdhet som föräldrar. om att inte jobba heltid. om att våga tänka annorlunda och för sin egnas skull. om att göra allt det nu på sina små olika sätt, inte spara hela paketet till "sen". jag träffar på vuxna människor som ständigt halvtappert och slitet svarar "det är mycket jobb, men bra" på ens fråga hur de mår och jag tänker att nä. jag vill inte. jag vill inte att det är mitt svar de största delen av mina levnadsår. varför gör vi det? varför går så många av oss runt med andra drömmar intryckta i bröstkorgen men vågar ändå inte bryta mönster? vi sparar på vårt "sen" i flera år tills det mest liknar en urtvättad gammal tshirt.
 
är vi rädda för att inte ha råd med femmiljoners villan, är vi rädda för vad andra ska säga eller är vi rädda för vem vi är när vi inte lägger ner hela vår själ i våra jobb? tror vi att vi måste gå processen alla ska gå? vi pratar om andra vägar här hemma. vi klär väggarna i vilda visioner och stora drömmar. livet är ett och kan bli kort. och jag vet att om det är någon önskan jag alltid burit och även vågat leva ut, så är det just det. att ändra, bryta och flyga. jag är lika livrädd varenda gång, men jag gör det, för jag vet att livet får prövas. det är okej. jag får ändra, misslyckas, lyckas, älska och bli älskad. bli sårad och läkt. flyga och kraschlanda. jag kan jobba för att vilja landa och samtidigt kunna flyga. det går att göra bådeock. och jag vet att jag blir en snällare, roligare och mer arbetsam person när det finns marginaler och små rum av space emellanåt. så måste jag välja, väljer jag hyresrätten i förorten över femmiljoners villan alla gånger om, om det ger mig friheten att fortfarande få ha ett uns av space kvar i mitt liv till att kunna ändra om, bryta eller flyga till vad jag än önskar ändra, bryta eller flyga till. för jag vet att för mig ligger ett uns av magisk sinnesro just där. i spacet. 
 
orden har börjat trängas inuti mig igen, sådär så det kliar i fingrarna. det känns ovant att skriva. men jag börjar lite försiktigt. lite trevande. hej ifrån mig. 
1 kommentar
KAJSA CHARLOTTA

Du sätter så ofta ord på mina tankar. Fortsätt med detta, det är så bra. Kram!

Svar: PUSS! och tack. <3
Sara Holmberg