dö aldrig, livet.

 
snart får vi semester. jag vill nästan gråta för att jag längtar så mycket. men kanske jag mest längtar till att vara ännu mer nära. det river i mig. för jag vill så gärna vara närmare kärnan. nära min livsbuddy, vänner, naturen, kvällsbaden, familjen, maten, de djupa tankarna, de guppande asflabben. jag vill känna gräset mot fötterna, havets vågor i håret, lukten av sommarregn i näsborrarna. höra mig själv. plocka en blomma. sätta bakom örat. jag vill drömma stort och vågat. jag vill måla våra liv i storartade galna visioner. jag vill att vi gör skillnad, att vi bryr oss, att vi orkar med komplicerade icke-svar på våra frågor, jag vill att vi ska älska flämtandes och närvarande, att vi hör. hör livet. 
 
kanske är sanningen att jag är rädd. för så mycket bra händer nu i livet som är mitt. så mycket faller på plats. och jag får sån panik mitt i lyckan. för jag tänker att snart måste nog jag också krossas igen. precis som så många andras liv, ska mitt snart också krossas. för varför får jag allt det här, när någon annan inte får någonting. varför får jag fortsätta älska en funnen kärlek, när någon annan förlorar sin till döden. det är inte rättvist och jag vågar nästan inte bli kär. vågar inte lita på livets medryckande medvind.
 
det är så dumt. för jag vet ju. att i livet ingår både födelse och död. i samma liv. vi älskar men är hela tiden rädda för att förlora det vi älskar. såklart. för det är ju så stort att våga älska. jag viskar det ofta "dö aldrig". dödsångest kanske någon skulle kalla det, men kanske är det egentligen min djupaste kärleksförklaring till livet. jag älskar dig så jävla mycket att jag är livrädd, livrädd för att förlora dig till något jag står maktlös inför. dö aldrig, livet. snälla, dö aldrig. 
 
så jag längtar. för jag vill vara nära kärnan. jag vill kapsla in stunderna, blunda och känna att jag är där. jag är här, livet. hör du mig? jag är här. jag älskar dig. låt mig älska dig. 
2 kommentarer
Lund Johanna

Jösses. Ord på mina tankar och känslor - rakt av bara. Tack!

LisaMarie

Åh Sara, jag känner igen mig så himla mycket i det du skriver. Vet precis, eller i alla fall så precist man kan veta fast man är en egen, annan människa, hur det känns!Jag tänker att även om delar av känslan är jobbig så är den mest bra, för det för en närmare det du kallar kärnan.