att slåss för sin egna röst i havet av röster.

 
slåss just nu så himla mycket för att försöka hitta min egna röst i havet av röster. är så orimligt rädd för att göra fel och samtidigt så trött på att förväntas leva enligt mall. 
 
överallt är det inristat under vår hy. med vibrerande högtalare vid varje vägskäl dundrar det ut vad som förväntas. jag får ibland så svårt att sluta ta in att jag argt tillslut bara vill sparka ner den där jävla högtalaren, jag vill riva ur mig de där inristade orden. för det skriks så förbannat högt vad en ska göra nu i denna ålder, vad man förväntas längta-sträva-älska efter. när man ska gifta sig, när man ska göra karriär, när-hur-vart ens utbildning ska ske, när barn bör komma och yada yada yada. jag kan förövrigt knappt räkna alla de förvånade miner jag fått mottaga när jag berättat att jag ska gifta mig i sommar, med min ålder på tjugofyra små jordsnurr på jorden. 
 
och jag önskar jag kunde berätta för er att jag alltid är självsäker i mina val. men det är jag såklart inte. för ibland jämför jag mig med föredetta klasskamrater som sitter färdigutbildade på banktjänster med lägenheter i flotta södermalmslägenheter när jag knappt kommit på vad jag ska söka för utbildning. jag känner stundvis enormt tvivel över min egna barnlängtan när normen i stockholm är först karriär - leva lajf aka resa jorden runt - raketkarriär - sen barn. helst efter trettio. ibland undrar jag om jag och alex gör rätt val när vår lön ihopslagen blir detsamma som en annan jämnårings lön. ibland tänker jag att jag är för tidig med något, för att i nästa vara för sen. så ibland försöker man kuta ikapp något så djävulskt, för ibland plötsligt försöka bromsa. allt för platsa in i vad som förväntas. som man liksom vet att man inte gör fel, när man gör som alla andra. 
 
men jag säger upp mig från det här skeva uppdraget att försöka platsa in. pleasa och leva livet enligt mall. stäng av högtalaren, håll för ögonen för nu klär jag av mig naken. hej hopp här är jag och låter livet få vara. och precis som laleh vill jag bara få vara mig själv. 
 
ps. det här är min egna tröstetext jag en gång skrev om att kanske låta livet få vara. fan vad bra den är faktiskt. vassegoda för påminnelsen. den behövs för oss alla emellanåt, tror jag. ds. 
5 kommentarer
Emelie

Och denna text är bara ett bevis på hur himla BRA du är!! Världen behöver fler som dig!

Svar: PUSS så du smickrar. Men tack tusen gånger om. Och detsamma - världen behöver fler som dig!
Sara Holmberg

Josefine

Blir alldeles varm i hjärtat av dina texter! <3

Svar: Åh! Fina Josefine, tack för att du säger det <3
Sara Holmberg

SaraH

Kära Sara! Jag måste säga att jag blir glad när jag läser det här, och det förra inlägget du skrev. Trots att jag kan känna tyngden av dina ord och vet precis hur svårt det är att kämpa med de där tankarna. Jag bli glad för att du som är så ung redan har förstått att det är din egen väg som är viktig för just dig, för att du är klok och modig nog att ifrågasätta och vänja dig vid att göra egna val redan från början! De där eländiga normerna man förväntas följa återkommer i olika skepnader genom alla skeden i livet, och att lära sig strunta blankt i dem för att följa sitt eget hjärta tror jag är det bästa man kan göra. Ju tidigare desto bättre! Risken att man vaknar upp någon gång där i medelåldern och undrar vad man håller på med är nog mycket mindre om hjärtat fått vara med hela vägen, och att lära gamla hundat sitta är ju som bekant svårare.
Det är skitjobbigt att simma mot strömmen, jättesvårt att inte jämföra sig med andra. Men jag kan trösta dig med att jag är nästan fyrtio, har fortfarande varken flott utbildning, banktjänst eller södermalmslägenhet, och det går bra ändå! Jag bor i mitt brokiga hus med min flummiga familj och vet inte riktigt hur jag ska lösa min framtid med jobb och drömmar och längtan. Men jag är lycklig för att jag håller fast vid det som är viktigt för mig. Så stå på dig du unga, kloka människa, du är på rätt spår -ditt spår- om du frågar mig :) Stor kram!

Lund Johanna

Jag hittade precis hit och börjar kommentarsbomba direkt - vilken grymt härlig blogg och vilken härlig person du är. Nu är jag kanske en av de där du beskrev (eller precis kanske till och med, barn efter 30 och banktjänst, heh) men inte sjutton gör det en lycklig. Det är när man är nära sig själv som man är lycklig, och bara då. Så du gör ju så rätt, det lyser så klart genom dina ord. Vissa är nog lyckliga med hög lön och karriär, och vissa är det inte. Men det sitter då aldrig i pengarna, det kan jag lova.

Isabell

Åh vad du är klok !
Här uppe på landsbygden i norr är normerna helt omvända. Här förväntas du köpa hund, hus, skaffa barn och helst ska allt göras innan tjugofem. Sedan ska man helst inte jobba heltid som tjej för familjen ska ju komma först. Så less på normer. Jag är 24 och har varit ihop med min sambo i snart åtta år, jag utbildar mig på högskola och renoverar ett jättegammalt hus med killen jag håller kär. Har hästar, gillar märkeskläder OCH att strosa i skogen hela dagarna. Jag älskar kontraster i livet och vill inte leva efter någon mall. Din text inspirerar mig verkligen :) Kram!