om att vara en bluff.

 
jag har hört så många gånger om kändisar som känt en och samma känsla. rädslan över att vara en bluff. och nu är jag ju ingen kändis. alls eller ens överhuvudtaget. men som fotograf är mitt arbete så påtagligt något som utgår ifrån mig. min höst var helt sinnessjukt. egentligen bara på bra sätt. jag vart så överöst av pepp, kärlek och hejarop att jag först vart överlycklig men sen tillslut nästan lite rädd. kanske ologiskt nog. för jag kände tillslut att herrejävlar, sådär bra är jag inte. gud. fan. skit också. jag är ju bara jag. du, ni, hallå där, vänta, jag är nog bara en bluff. jag är inte så bra. i slutet av hösten i samma veva som mörkret äntrade in i allas liv slog tviveln till. den som ändå stannar ett tag. jag kan inte påstå att jag vacklar något överdrivet. jag vet att varje vinter stillar sig min fotolust, den blir lite låg och lite ledsnare i självkänslan men att våren alltid kommer med hopp och pirrighet igen. jag vet det. ändå slås jag av just de där orden ibland. att vara en bluff. är man verkligen så bra som man verkar? och det är inte så att jag går runt och vet med mig att jag spelat fult eller oärligt. verkligen inte. jag vet att jag alltid bara varit jag. att jag alltid utgått ifrån mig själv, kommit på egna idéer, alltid försökt hantera situationer på ett bra och vänligt sätt, att jag gärna peppat, gett råd och tipsat andra i samma bransch som jag känt förtroende för och att jag är väldigt stolt över just det - att jag varit jag. ändå, lik förbannat, slås jag ibland av den rädslan. att vara en bluff. att inte ens vara hälften så bra. och kanske det bara är så det är med framgång. att man egentligen inte riktigt klarar av att hantera den. och kanske det egentligen är bra så. för att det gör att man alltid står med fötterna kvar på jorden. ibland överlycklig över all beröm och framgång, men ibland också lite rädd för den. 
2 kommentarer
Stina

Tvivla inte. Kom med din blick så räcker det mer än tillräckligt för oss <3

Svar: Puss. <3
Sara Holmberg

Lili

Känner så väl igen det där. Känslan av att kanske räcker jag inte till ändå, kanske är jag en bluff. Fastän man vet att man alltid varit ärlig mot sig själv och andra, att man gått sin egen väg, att man gör det man brinner för. Men ändå kommer det ibland, det där tvivlet! Särskilt på senhösten och vintern, ja. Halva november och hela december var för mig en rejäl självkänsledipp och deppdrunkning. Men nu börjar det gå framåt igen. Yay!

Svar: Vad fint att läsa att du känner igenkänning. Tror vi är många med den känslan ibland. Och så skönt att höra att det börjar gå framåt för dig! Heja å hurra!
Sara Holmberg