lördag med rullande rumpor.

 
det har varit lördag. vi vaknade klockan åtta, vilket aldrig hänt förut. jag mixade smoothie till frukost och alex skar mogen avokado över finn crisps. jag målade läpparna röda och så åkte vi på loppis och fika. fyndade ting för nittio kronor, delade på en chokladtårta och pratade om att vara osäker som förälder i sin barnuppfostran och att det kanske kan få va' okej. att få lära sig och kunna säga förlåt till sina barn om man gör fel. vi älskar dig, förlåt, tack, vi älskar dig, förlåt, tack, vi älskar dig, förlåt, tack. kanske tre av de viktigaste orden att lära sig, som ju ändå är viktiga att de kommer ifrån föräldern, tänkte vi med munnen full med chokladtårta. men vad vet vi än. vad vet man egentligen nånsin. sen åkte vi hem.
 
och här hemma verkar alla växter ha gått med i samma pakt. den kallas för "låt oss alla vissna och dö". jag fattar ingenting som vanligt och hör bara min vän emmas norrländska klinga i öronen "men sara, du måste som lära känna dom". den enda glada är monsterväxten. den verkar väldigt prestigelös. torrt, övervattning - den tar tacksamt emot vad som. skönt. jag gillar såna typer. 
 
 
alex? han har legat i soffan och mumlat om flygplansbiljetter till umeå och eniro:at upp varenda adress som ska få en bröllopsinbjudan i sin brevlåda. igår var dagen då vi träffades för åtta år sedan och jag, femton år, öppet föreslog "ska vi kyssas?" på en kall veranda och fick ta emot en rejäl turbo-tunga-kyss. tonårskyssar ändå. så mycket iver, förväntan och förvirring. ibland brukar vi skratta över att vi visst vart klyschan. tonårskärleken som gifter sig. det var inget vi hade siktet inställt på. långt därifrån. jag sa länge att alex inte var nån jag ville leva med. jag hade helt andra idéer om vem jag var, vem jag skulle leva med skulle vara för typ och hur allting skulle ske i vilken ordning. alex passade inte in i min livsplan. han kom i helt fel ordning. tur det. jag är så tacksam att livet ständigt motbevisar mig med andra lärdomar och sätt att se på livet. därför är det ju trots allt anledningen till att alex en lördag ligger i vår soffa och eniro:ar upp adresser till ett bröllop som är vårt egna. utanför har solen visat sig korta stunder. men växlat till en förvirrat snöregn. vi har lyssnat på spellistan latin dinner på spotify och snurrat på rumporna, runt runt runt i mjuka rörelser. känt lördagens ledighet sippra in i kroppen. jag har bryggt kaffe och druckit ur fyndad keramikmugg och känt att jag är nog också lite som vädet. lite förvirrat.
 
 
fyra timmar i sträck har jag däremot suttit framför datorn idag. knåpat och svurit på inget mindre än våra bröllopsinbjudningar. nu är dom klara. tre kort x trettio ska skickas ut i bruna naturfärgade kuvert. de vart väldigt lekfulla. inte en enda formell mening tror jag att jag lyckades skriva heller. men såna är vi ju. inte särskilt formella. eller nödvändigtvis traditionella heller för den delen. spela roll. och jag fnissar när jag tittar på alla snirkliga och stilrena pinterest-inbjudningar som jag sparat i mappar. för vårt landade någon... ja, annanstans. vi konstaterade dock nöjt efter att ha haft skrivarens zickzackzickzack-ljud som musik i några timmar att det faktiskt kändes som vi. hur man nu kan känna så för ett par inbjudningar men det kan man tydligen. vi-inbjudningar. imorgon skriver vi adresser, slickar på frimärken och postar. då blir det mer verkligt. 
 
och nu är den där lördagen snart slut. och det här blogginlägget vart till först nu. kl. 20.30. jag funderar ofta på vad jag ska göra med bloggen. flytta. ta bort. ändra form på. osv. men den får vara kvar tills något känns hundraprocentigt rätt i magen. tills dess fortsätter jag lite såhär. sporadiskt och lite skiftande med fokus. tack för alla kommentarer. tycker om er.
ä.
1 kommentar
alma

Tycker din blogg är så mysig!

Svar: Åh! Tack, blir så himla glad att du tycker så!!
Sara Holmberg