om att vara en bluff.

 
jag har hört så många gånger om kändisar som känt en och samma känsla. rädslan över att vara en bluff. och nu är jag ju ingen kändis. alls eller ens överhuvudtaget. men som fotograf är mitt arbete så påtagligt något som utgår ifrån mig. min höst var helt sinnessjukt. egentligen bara på bra sätt. jag vart så överöst av pepp, kärlek och hejarop att jag först vart överlycklig men sen tillslut nästan lite rädd. kanske ologiskt nog. för jag kände tillslut att herrejävlar, sådär bra är jag inte. gud. fan. skit också. jag är ju bara jag. du, ni, hallå där, vänta, jag är nog bara en bluff. jag är inte så bra. i slutet av hösten i samma veva som mörkret äntrade in i allas liv slog tviveln till. den som ändå stannar ett tag. jag kan inte påstå att jag vacklar något överdrivet. jag vet att varje vinter stillar sig min fotolust, den blir lite låg och lite ledsnare i självkänslan men att våren alltid kommer med hopp och pirrighet igen. jag vet det. ändå slås jag av just de där orden ibland. att vara en bluff. är man verkligen så bra som man verkar? och det är inte så att jag går runt och vet med mig att jag spelat fult eller oärligt. verkligen inte. jag vet att jag alltid bara varit jag. att jag alltid utgått ifrån mig själv, kommit på egna idéer, alltid försökt hantera situationer på ett bra och vänligt sätt, att jag gärna peppat, gett råd och tipsat andra i samma bransch som jag känt förtroende för och att jag är väldigt stolt över just det - att jag varit jag. ändå, lik förbannat, slås jag ibland av den rädslan. att vara en bluff. att inte ens vara hälften så bra. och kanske det bara är så det är med framgång. att man egentligen inte riktigt klarar av att hantera den. och kanske det egentligen är bra så. för att det gör att man alltid står med fötterna kvar på jorden. ibland överlycklig över all beröm och framgång, men ibland också lite rädd för den. 
2 kommentarer

lördag med rullande rumpor.

 
det har varit lördag. vi vaknade klockan åtta, vilket aldrig hänt förut. jag mixade smoothie till frukost och alex skar mogen avokado över finn crisps. jag målade läpparna röda och så åkte vi på loppis och fika. fyndade ting för nittio kronor, delade på en chokladtårta och pratade om att vara osäker som förälder i sin barnuppfostran och att det kanske kan få va' okej. att få lära sig och kunna säga förlåt till sina barn om man gör fel. vi älskar dig, förlåt, tack, vi älskar dig, förlåt, tack, vi älskar dig, förlåt, tack. kanske tre av de viktigaste orden att lära sig, som ju ändå är viktiga att de kommer ifrån föräldern, tänkte vi med munnen full med chokladtårta. men vad vet vi än. vad vet man egentligen nånsin. sen åkte vi hem.
 
och här hemma verkar alla växter ha gått med i samma pakt. den kallas för "låt oss alla vissna och dö". jag fattar ingenting som vanligt och hör bara min vän emmas norrländska klinga i öronen "men sara, du måste som lära känna dom". den enda glada är monsterväxten. den verkar väldigt prestigelös. torrt, övervattning - den tar tacksamt emot vad som. skönt. jag gillar såna typer. 
 
 
alex? han har legat i soffan och mumlat om flygplansbiljetter till umeå och eniro:at upp varenda adress som ska få en bröllopsinbjudan i sin brevlåda. igår var dagen då vi träffades för åtta år sedan och jag, femton år, öppet föreslog "ska vi kyssas?" på en kall veranda och fick ta emot en rejäl turbo-tunga-kyss. tonårskyssar ändå. så mycket iver, förväntan och förvirring. ibland brukar vi skratta över att vi visst vart klyschan. tonårskärleken som gifter sig. det var inget vi hade siktet inställt på. långt därifrån. jag sa länge att alex inte var nån jag ville leva med. jag hade helt andra idéer om vem jag var, vem jag skulle leva med skulle vara för typ och hur allting skulle ske i vilken ordning. alex passade inte in i min livsplan. han kom i helt fel ordning. tur det. jag är så tacksam att livet ständigt motbevisar mig med andra lärdomar och sätt att se på livet. därför är det ju trots allt anledningen till att alex en lördag ligger i vår soffa och eniro:ar upp adresser till ett bröllop som är vårt egna. utanför har solen visat sig korta stunder. men växlat till en förvirrat snöregn. vi har lyssnat på spellistan latin dinner på spotify och snurrat på rumporna, runt runt runt i mjuka rörelser. känt lördagens ledighet sippra in i kroppen. jag har bryggt kaffe och druckit ur fyndad keramikmugg och känt att jag är nog också lite som vädet. lite förvirrat.
 
 
fyra timmar i sträck har jag däremot suttit framför datorn idag. knåpat och svurit på inget mindre än våra bröllopsinbjudningar. nu är dom klara. tre kort x trettio ska skickas ut i bruna naturfärgade kuvert. de vart väldigt lekfulla. inte en enda formell mening tror jag att jag lyckades skriva heller. men såna är vi ju. inte särskilt formella. eller nödvändigtvis traditionella heller för den delen. spela roll. och jag fnissar när jag tittar på alla snirkliga och stilrena pinterest-inbjudningar som jag sparat i mappar. för vårt landade någon... ja, annanstans. vi konstaterade dock nöjt efter att ha haft skrivarens zickzackzickzack-ljud som musik i några timmar att det faktiskt kändes som vi. hur man nu kan känna så för ett par inbjudningar men det kan man tydligen. vi-inbjudningar. imorgon skriver vi adresser, slickar på frimärken och postar. då blir det mer verkligt. 
 
och nu är den där lördagen snart slut. och det här blogginlägget vart till först nu. kl. 20.30. jag funderar ofta på vad jag ska göra med bloggen. flytta. ta bort. ändra form på. osv. men den får vara kvar tills något känns hundraprocentigt rätt i magen. tills dess fortsätter jag lite såhär. sporadiskt och lite skiftande med fokus. tack för alla kommentarer. tycker om er.
ä.
1 kommentar

rader om liv och allt det som ryms mittemellan.

 
vi står vid en busshållplats precis utanför stockholm södra. mitt nyklippta hår är för en gångs skull så fönat och otrassligt att det blåser hejdvilt runt mitt ansikte. jag försöker titta oberört åt sidan men kämpar emot gråten. vi är sura båda två. har fräst och varit irriterade. sådär som det är så lätt att bli när man egentligen är ledsen. men precis när hakan skrynklar sig, ögonen tåras och mitt ansikte grimaserande börjar gråta tar han ett kliv fram och trycker in mig i hans famn. "jag är också besviken, hjärtat". sen tar vi bussen till zinkensdamm och tränar och tillåter livet gå vidare. 
 
hon får en lägenhet på första försöket. hon min vän som jag älskar så innerligt men som jag fått torka tårar på, ligga sked med när sorgen tagit över och fått peppa att våga stå på sig på sistone för att livet kastades omkull. men hon får en lägenhet. så nu kan hon ta sina nerpackade kartonger och skapa sig något eget. få läka, växa och bygga igen. och jag står på jobbet och hoppar upp och ned av lycka när hon ringer och skriker "iiiiiiiiih" av ivrighet. hon fnissar lyckligt i luren "och så ska vi hänga där i sommar, sara" och jag älskar älskar älskar henne. gud vad jag älskar henne. genom vått, torrt och allt där emellan. ständigt djupt tacksam över vår vänskap. och i sommar? då ska vi hänga i hennes nya lägenhet och insupa stockholms sommarnätter tillsammans i all oändlighet och skapa nya minnen, läka, växa och skratta så vi kissar på oss tillsammans, sådär som vi alltid gjort.  
 
så är jag här igen, tänker jag, där jag ligger på magen och hasar mig nerför en ishal nerförsbacke i tantolunden. sjuttiofem minuter senare är mina ben så trötta att jag på fullt allvar tror att de ska ge vika. dagen efter går jag som om jag fått något uppkört i rumpan för att jag är så stel av träningsvärken. jag skrev upp mig på militärträning för bara några dagar sen. för tredje gången i mitt liv. första gången vart jag huvudstupa förälskad. jag gjorde allt som sas, sprang som en utsläppt tjur i bäckar och lera, peppade robert med glasögon på sned att våga ta i lite till och åkte sen stolt tunnelbanan hem med låten "big booty bitches" dånades i hörlurarna. andra gången, något år senare, hemflyttad från gotland, började jag igen. men jag var för deppig. kroppen klarade verkligen inte av någonting och mitt jävlaranamma behövdes mest till att orka gå upp ur sängen varje dag. så jag slutade. och nu är det tredje gången. nånstans mittemellan. med rätt svajjigt självförtroende, en överviktig kropp men med viljan, tron och hoppet. sådär som det är för det flesta av oss, tror jag. vi ger oss in i nya saker, sällan för att vi har jordens självförtroende utan kanske mest för att vi håller hårt i vår vilja, tro och hopp och gör det ändå. så där är jag igen. två gånger i veckan med spaghettiben och stärker ett svunnet självförtroende. 
 
det handlar mycket om alex nu. min ständiga längtan är efter honom. kanske är det hösten och vår enorma brist på umgänge då som tar ut sin rätt nu. kanske är det vårt behov av att stärka oss som ett vi. oavsett är jag kär. så förbannat himla kär. fast ändå på ett helt nytt sätt. på ett svindlande tryggt sätt. vi lagar nya recept ihop, ligger skavfötters i soffan och pratar om stora ting och små ting, har högläsning i sängen innan vi somnar, skrattar tills vi kiknar och ligger näranära ända tills det blir för varmt. jag gillar oss så himla mycket. jag och min blivande.
5 kommentarer