om att vara en bluff.

 
jag har hört så många gånger om kändisar som känt en och samma känsla. rädslan över att vara en bluff. och nu är jag ju ingen kändis. alls eller ens överhuvudtaget. men som fotograf är mitt arbete så påtagligt något som utgår ifrån mig. min höst var helt sinnessjukt. egentligen bara på bra sätt. jag vart så överöst av pepp, kärlek och hejarop att jag först vart överlycklig men sen tillslut nästan lite rädd. kanske ologiskt nog. för jag kände tillslut att herrejävlar, sådär bra är jag inte. gud. fan. skit också. jag är ju bara jag. du, ni, hallå där, vänta, jag är nog bara en bluff. jag är inte så bra. i slutet av hösten i samma veva som mörkret äntrade in i allas liv slog tviveln till. den som ändå stannar ett tag. jag kan inte påstå att jag vacklar något överdrivet. jag vet att varje vinter stillar sig min fotolust, den blir lite låg och lite ledsnare i självkänslan men att våren alltid kommer med hopp och pirrighet igen. jag vet det. ändå slås jag av just de där orden ibland. att vara en bluff. är man verkligen så bra som man verkar? och det är inte så att jag går runt och vet med mig att jag spelat fult eller oärligt. verkligen inte. jag vet att jag alltid bara varit jag. att jag alltid utgått ifrån mig själv, kommit på egna idéer, alltid försökt hantera situationer på ett bra och vänligt sätt, att jag gärna peppat, gett råd och tipsat andra i samma bransch som jag känt förtroende för och att jag är väldigt stolt över just det - att jag varit jag. ändå, lik förbannat, slås jag ibland av den rädslan. att vara en bluff. att inte ens vara hälften så bra. och kanske det bara är så det är med framgång. att man egentligen inte riktigt klarar av att hantera den. och kanske det egentligen är bra så. för att det gör att man alltid står med fötterna kvar på jorden. ibland överlycklig över all beröm och framgång, men ibland också lite rädd för den. 
2 kommentarer