jävla jävliga låghet.

jag vaknar till onsdag.
det känns lättare innanför bröstkorgen än vad de gjort på flera veckor.
tyngden har lyfts bort.

jag tar på mig roströda trosor med hög midja som mjukt fångar in den alltmer utbuktande magen.
jag stirrar rätt in i den guldiga spegeln.
än är jag mest uppblåst med absolut förbud att råka trycka för hårt på magen, för då spyr jag alldeles definitivt.
men där inne lägger tjorven med sina åtta centimeter.
viftar så sakteligen på sin lilla mini-kropp. 
hur är det tänkt att man ska kunna greppa detta egentligen?

jag har spenderat veckor med gråt, ångest och rädsla.
känt mig så ofantligt låg och trött.

kanske kombinationen av livsomkullkastande besked + höstmörker + nybliven preggokropp inte var den bästa. 
jag har upplevt år av låghet förut och när jag började känna det igen helt plötsligt efter nästa tre års uppehåll fick jag panik. tänkte fan i jävla helvete, är det såhär livet ska vara nu igen?

grät så mycket, för jag tänkte att "nä, jag vill inte ha barn om jag ska behöva må så här igen. jag orkar inte det än. det är för nära inpå dom där jobbiga åren".

men det har vänt.
jag känner det tydligt.
känner mig plötsligt tryggare. glad.
längtar efter tjorven.
sju månader efter att få pussa på ens bebis kinder är plötsligt för lång tid. 

lågheten är helt enkelt borta. och det gör underverk med livet, det vet jag ju sedan innan. 
att när man slipper vara låg, är livet så otroligt mycket lättare att njuta utav.

det hände visst när jag började gå över till graviditetens fjärde månad. 
precis som gravidapparna förutspådde. 
när den andra trimestern påbörjas, mår man oftast bättre. 

och jag suckar lättat ut.
tack gode gud för det.

stanna nu borta så som du normalt brukar, äru schyrre. 

gravid graviditetsdepression låg symptom
0 kommentarer