Krönika: om en sjuåring med blond envis lugg.

Så var det dags för mig att börja med något lite nytt här inne - nämligen månadens krönika. Eller okej, helt ärligt, jag vet inte vad en viktigpetter skulle kalla för en krönika eller inte men vi strunar i det. Jag kallar kategorin för krönika, punkt. För foto i all ära och vardagsord i all ära men på sistone har jag känt saknad efter att faktiskt också skriva, skapa lite mer medvetna och genomarbetade texter. Så! Som sporre och som en vidareutveckling av bloggen (och mig själv) tänkte jag helt sonika börja med månadens krönika. Kanske det faktiskt utvecklar sig till att bli två i månaden, det får vi liksom se. Hoppas ni ska tycka om! Denna månads krönika handlar om när en börjar älska en sjuåring med blond envis lugg och hur mycket hjärtat kan sprängas och om barn som är modigast i världen när de kämpar emot snäva normer av hur en ska va eller inte. 
 

 
Det är melodifestival på skolan och hon ska vara med. Hon med blond envis lugg rakt över blåa ögon. Jag står längst bak i en mörk gympasal och viskar "nu är det din tur, du är skitgrym, okej? det kommer gå jättebra" när det är hennes tur. Hon stirrar tillbaks på mitt leende och jag trycker till lite hårdare kring hennes hand, stirrar tillbaks in i hennes blåa ögon och nickar bestämt. Du klarar det, säger den nicken. Du klarar det, du klarar det, du klarar det. För det är stort att hon nu ska våga stå framför alla. Visa upp sig. Vara som "alla andra" som hon så intensivt alltid visar att hon längtar efter. Och så står hon där. Upplyst på en scen i sin guldiga långklänning med neonrosa blinkande skor. ABBA:s "Mamma Mia" dånar ur högtalaren och hon och hennes sångpartner står stilla och halvt livrädda på scenen. Jag står där längst bak och klappar frenetiskt i händerna och ber till högre makter om att hon ska få känna att hon lyckas. Men efter flera minuter börjar låten lida mot sitt slut och de står fortfarande blickstilla och mimar skrämmande likt två fiskar som bara öppnar och stänger munnen. Publiken har sedan länge tröttnat och ett högt mumlande uppstår. Men så plötsligt tar hon sats. 

Hon börjar headbanga. 

Som en jävla galning headbangar hon i guldig långklänning till Mamma Mia så hennes blonda lugg står som en vägg upp från hennes huvud. Publiken tjuter glatt till och börjar hysteriskt klappa. Och jag kommer av mig i mitt klappande för jag tror fan hjärtat ska sprängas. 

Hon är sju år och den mest envisa ungen jag stött på. Jag har lirkat, skämtat och försökt gång på gång för att få henne att öppna upp. Tillåta mig komma in. Men så efter flera månader av att åka pendeln hem och känna mig rätt värdelös på mitt jobb så tillåter hon mig tillslut. Tillåter mig komma in, tillåter mig hjälpa till. Hon tycker faktiskt om mig, skrattar, skämtar med mig och söker ögonkontakt för bekräftelse. Hon lutar till och med sitt huvud mot min axel ibland. Fast störst av allt. När hon får beröm framför hela klassen av en annan lärare, lutar hon sig fram ur samlingsringen för att få ögonkontakt med mig tvärs över rummet och ler stort, stort. Och då står jag och ler stort, stort tillbaks och känner hjärtat sprängas lite till.

Efter ett år sitter jag på huk och sträcker darrande ut en stor burk med döskallar till henne, de där som smakar hallon och lakrits. Hennes favorit. Det vet jag. För varje måndagsmorgon i ett år har hon lyckligt berättat att hon fick äta just dom varje lördag. Hon tittar ner på burken och sedan tillbaka på mig. För första gången ser jag en glans av allvar i hennes blick. Hon ler osäkert till. Och jag försöker med lugn stämma högt läsa det kort jag skrivit till henne, att jag tycker hon är den smartaste, modigaste och coolaste jag känner men att idag faktiskt är vår sista dag tillsammans men att jag alltid kommer att tänka jättemycket på henne. Hon tittar ner. Nickar. Öppnar burken med döskallarna. Tar upp en och stoppar en i munnen. Sedan lägger hon för första gången nånsin sina armar runt om min nacke och kramar mig kort och hårt. Sedan springer hon iväg. Jag sitter darrande kvar på huk, trycker bort tårarna och undrar oroligt ifall hon verkligen förstod. Känner hjärtat sprängas lite till. 
 
Några dagar senare får jag ett sms från hennes mamma. "Hon kan ditt kort utantill nu. Hon sitter och låtsatsläser det om och om och om igen...". Och då sprängs hjärtat igen. Om och om igen och jag gråter rakt ner i knäet för att det gör så förbannat ont när hjärtan sprängs. Och än idag, när jag ser de där döskallarna med smak av hallon och lakrits i godishyllan eller hör ABBA:s "Mamma Mia" tänker jag fortfarande på henne. Hon med sin blonda envisa lugg. Som kämpade som allra hårdast emot snäva normaliserande fack över vem som har potential eller inte, och som visade det största jävla modet nånsin skådat när hon stod där och headbangade i guldig långklänning till "Mamma Mia" i en mörk gympasal. 
4 kommentarer
Fanny

Jag har skrivit det förut, men tycker så otroligt mycket om din blogg. Så himlans fina bilder och så jättemysig text! ♡
Jag försöker bli vän med min kamera, just eftersom bara en massa länge genomtänkta ord inte får någon betydelse i bloggformat om de inte speglas av en kreativ bild. Jag älskar att skriva. Men att få lägga ut lite fina bilder någon gång ibland vore inte fel, och jag inspireras massor av dina! ♕ Skulle du inte vilja dela med dig av dina bästa fotoknep, som är enkla!

Svar: Åh, Fanny, blir så sinnessjukt glad över dina fina ord! Och blir enormt smickrad över att du finner inspiration i mitt sätt att ta foton och redigera dem - stort, stort tack! Lovar att jag ska försöka knåpa ihop några enkla fotoknep, du får hålla utkik! KRAM!
Sara Holmberg

Sanna

Alltså, så himla fin text! Den går rakt in i hjärtat och tårarna bara rinner! Tack!

Svar: Tusen tack, Sanna. Din kommentar betyder jättemycket!
Sara Holmberg

Elisabet :)

Så fint skrivet. Jag ser framför min blick människor som jag sett passera i mitt liv. Avsked. Tankar om vad som hänt sedan. För alla de där människorna vi möter och kommer lite närmare än andra, de sätter spår i våra liv. Ibland tänker jag på det som ett vackert lapptäcke, som värmer mitt hjärta... Vi ger bort en del av vårt hjärta och får något annat tillbaka.

Svar: "Vi ger bort en del av vårt hjärta och får något annat tillbaka" - exakt så. Kram o tack för din kommentar Elisabet!
Sara Holmberg

Emma

Å så fint skrivet och vilken fin historia! Jag har gåshud och blir både glad och lite ledsen av din text, för det där med avsked är alltid jobbigt, men du får det att bli vackert och minnesvärt. Jag tror du skapade något riktigt fint för den flickan <3

Ps, fortsätt gärna med sådana här texter :)

Svar: Du, tack för din kommentar. Betyder massa. Speciellt när det är att publicera texter. <3 Kram o tack för din fina fina pepp!
Sara Holmberg