Skittrött, skitglad och att nytt jobb.

 
Jesus amalia. Här sitter jag i vår soffa och undrar vad i helskotta som hänt de senaste två månaderna? De bokstavligen talat flög förbi på stora vida vingar och satte igång alla möjliga processer och känslor inom mig och jag har mest försökt hänga med på mina egna ivriga äventyr. Jag har älskat det. Tagit för mig och ridit på vågen av förtjusning och adrenalin. Men för någon vecka eller två sedan gick luften ur mig lite grand. För det är svårt det där tycker jag, att vara lagom. Jag är så himla olagom. Vilket är så härligt och jobbigt på samma gång. Allt känns mycket, en vågar fast man inte vågar och man utmanar sig själv till förbannelse fast hela ens kropp nervöst piper "nä nä nä". Inte egentligen för att man ens tänker att det leder till att man kommer nå nya höjder eller växa utav det utan för att som olagom-person finns inga andra alternativ. Tror man i alla fall. 
 
 
Men. 
 
Det tar energi också. Det tar energi att våga. Och när man har intensiva perioder av att våga mycket på kort tid tar det kanske längre tid innan den där energin hinner skickas tillbaka till en. Dessutom har det varit så himla mycket nytt och nya grejer tar också rätt mycket energi innan man börjar känna sig trygg. Så, jag sitter här i soffan, surplar kaffe och laddar för en ännu en intensiv vecka och känner mig ärligt talat jättetrött. Så. Jag sa det. Jag är skittrött. Men samtidigt lycklig och full av energi samtidigt. Det är första gången jag känner den dubbelkänslan av trötthet och energi. Tänker att det känns som lycklig tröttnad? 
 
Men så vet jag också att lycklig trötthet lätt kan bli olyckligt ifall en inte ser till att faktiskt vila upp sig snart. Ingen mår bra av trötthet för länge. Särskilt inte i kombination med stress. Och jag vet att när mina ögonlock börjar rycka av trötthet, när jag har så mycket rastlös oro i kroppen att jag förvirrat går i sömnen varannan natt, att jag missar att gå av vid mina tågstationer, när jag glömmer plånboken hemma, när jag försöker sänka volymen på stereon med tv-dosan och inte fattar förens en halvtimme senare och när jag inte hinner träffa vänner eller ens orkar vardagsumgås med min sambo så måste jag bromsa och zooma ut lite för att få perspektiv. Det kanske lät värre än det är, för jag mår också himla bra men jag är väl medveten om nu måste jag ta min olagom-person i handen, trycka till den och säga "okej Sara, nu fokuserar vi på å vila lite". 
 
 
En stor "bov" har varit mitt baristajobb. Jag har haft sjukt stressiga jobb sedan innan och är rejält stresstålig men detta slår alla rekord. Jävlar i min lilla låda vad högt tempo det är näst intill hela dagen. Och jag har så starkt känt att nä, fan, jag pallar inte. Hela ens vardag blir tillslut bara stress-overload. Jag vet att jag gör ett bra jobb, att jag hanterar stressen och att jag har schyssta kollegor men det känns inte som livskvalité att ha ett jobb som är så. Inte längre. Så, förra veckan var det med hoppar-upp-å-ner-av-glädje jag fick beskedet att jag fått ett nytt jobb (!!!). Har nog aldrig velat ha en tjänst så mycket som denna och har i två veckor efter första intervjun gått runt med megaångest över ifall jag skulle få den eller inte. Så, jag har lite mål sikte. 6 oktober jobbar jag min sista dag. Sedan har jag fyra dagar ledigt. Då ska jag jobba undan med Sarasblick och sen ta en hel helg där jag inte jobbar ens lite granna. LÄNGTAR. Botten upp på denna kaffekopp - nu jobbar jag undan sen ska jag HÅNGLA med min sambo, krama om mina vänner och sitta ute på en sten i naturen och andas á la Jonna Jinton
ä.
fredag mål trött vila
5 kommentarer

Tre koppar kaffe, en tikka masala och snällhet.

 
Igår var jag äntligen äntligen ledig efter en jobbhelg. Hade längtat så in i sjutton. Vaknade upp till sol och till att Alex kom hem efter en natt av jobb. Han la sig bredvid, pussade min panna och så pratade vi ikapp eftersom vi gått om varandra i två dygn. Efter två timmar åkte vi tillslut in hit. Till Söder. 
 
 
Vi gick till mitt favvofik - Petrus på Swedenborgsgatan. Ett enkelt litet bageri vid Mariatorget där en kan sitta i fönstret, äta deras svingoda kardemummabullar och lyssna på deras braiga musiksmak (sist spelade de Bo Kaspers Orkester <3). Där hann vi dricka hela tre koppar kaffe sittandes i fönstret och åt varsin äpplegrej.
 
 
Efter tre koppar kaffe rörde vi oss emot Nytorget. Jag frös som en idiot i min tunna tjocktröja eftersom jag inte hade tagit med min höstjacka. Den årliga naiviteten. 
 
 
Jag hittade kastanjer under ett träd. <3 Har mina jackfikor fulla av dem redan eftersom att det står två kastanjeträd på Stockholms Universitet som jag passerar varje dag till och från jobbet och kan bara inte hålla mig ifrån att plocka upp några. De är så sablans fina och alldeles lena. 
 
 
Vi gick förbi den indiska resturangen Shanti på Katarina Bangatan, tittade på varandra och ba "vi fika ju nyss men... ska vi?" och gick in. Är ungefär hur mysig inredning som helst där vilket kompenserar deras lite väl milda tikka masala.  
 
 
Här var min dejt för dagen aka den snällaste bästa människan jag vet. 
 
 
Asmätta styrde vi sedan stegen mot Vitabergsparken för dagens mål var faktiskt att reka platser inför en fotograferingen jag ska ha. Alex tyckte vi skulle göra en dejt av det hela och följde med trots att hans favvogrej i världen kanske inte är att följa med när jag går runt med rynkad panna, mumlandes och kisandes in i min kamera i min egna värld av bildkomponering, idéer och ljus. Inte längre i alla fall, efter hundrasjuttioelva sådana erfarenheter, hohohehe. 
 
 
En annan storfavorit är när jag tvingar han agera på-låtsats-modell. Får alltid sådana äkta poser... ;)
 
 
Vitabergsparken var fortfarande alldeles grön och lummig med undantag för några få halvgula löv. Jag älskar  hösten och dess färger men har ingenting emot ifall det gröna får hänga kvar ett tag till. Tänker att det bara kan få förlänga den vackra delen av hösten ju. 
 
 
Och medan Alex gav mig oändliga av "visste du att...?" med följande random fakta (han kan så mycket finuerligt och knäppt, denna man) vart jag i min tur alldeles nipprig av fotoförtjusning och utbrast "så tänker du dig små söta tassar här" eftersom jag ska få fota en fyrbent brun kompis hära snart. Tror det kommer bli ungefär hur fint som helst. 
 
 
Och jag vet att jag brukar tjata om det hära men han är så snäll, denna man. Så, så snäll och med oceaner av tålamod med mig och vår relation. Även när jag mest agerar som en schizofren katt som i ena stunden vill ha klapp och smek och uppmärksamhet för att i andra stunden argt fräsa till, bita ifrån och svassa iväg till min ensamhet. Haha alltså fy, stress i kombination med trötthet lite för många veckor i rad ger en ej de charmigaste egenskaper. Längtar så in i bomben till i mitten av oktober, tänker och hoppas att saker och ting ska få landa lite mer då. 
 
 
Vi gick igenom Vitabergsparken, Alex pladdrandes och jag mest hmm:andes med spanarblicken på efter platser men tillslut la jag ner kameran, tog tag om Alex hand och kände mig alldeles matt och längtade hem till en fortsatt hemmamåndag. 
 
 
Tillslut hamnade vi vid Nytorget igen och begav oss i sakta mak mot Södra Station, tog första bästa tåget hem för att koka mig en stor kopp te för att stilla ett begynnande halsont. Sedan spenderades dagen mest med redigering, powernaps på balkongen i solen och med att hämta upp en ledlampa jag fått låna inför bröllopet jag ska fota på lördag. Så fin måndag om än rätt trött i kropp och knopp. 
ä.
fotograf-stockholm fotografering nytorget shanti stockholm vitabergsparken
3 kommentarer

Sara och Trappen, september.

För första gången har jag bestämt mig för att ha ett litet ongoing foto/textprojekt. Helt ärligt känns det inte alls likt mig. Jag brukar nämligen bara bli helt låst av att bestämma saker i förväg när det gäller min kreativitet. Blir som tom i huvudet av det. Men jag tänker att en inte ska försöka låsa sig allt för mycket kring vad man själv har satt upp för ramar. Inte alltid i vare fall och för just detta lilla projekt känns det ju inte direkt nytänkande men däremot roligt att få ha. Så tillåt mig presentera "Sara och Trappen". Varje månad hade jag tänkt ta ett självporträtt sittandes på denna trapp med grönska och himmel som tak ovanför. Tror det kommer bli fint att se årsskiftningarna här. 
 
 
Däremot har jag inte riktigt bestämt mig för vilken komposition/vinkel jag vill ha på bilden. Denna trappa är nämligen rätt lång och verkligen omringad av grönska = massa olika möjligheter. Men så tänker jag att det egentligen bara är bra, då kan jag ju skifta lite beroende på väder, vind och humör. Det kommer ju fortfarande alltid vara en Sara och denna trappa med i bild. Bra ju. Okej, blir nästan nervös för att jag tänker att detta måste vara så unikt fotat men det är det icke. Det är verkligen bara jag. Och en trappa. En gång varje månad. Såhär.
 
 
Sara och Trappen, September. 
 
Ser redan fram emot att klippa ihop ett kollage av alla årstider, kommer bli fint!
fotoprojekt saraholmberg självporträtt trappa
8 kommentarer