Skeppsholmen, termoskaffe & Emma.

 
I lördags efter att jag vaknat upp av kärlekskranka pussar och sedan stekte amerikanska pannkakor till den där pusskranka och hans storebror som sovit på vår soffa över natten hemflugen från Umeå så åkte jag intill T-Centralen. Där mötte jag Emma. Vi gick hit. Till Skeppsholmen. Som var sisådär görvackert och min allra första gång där (upptäcker nya hörn och vrån av Stockholm ständigt). 
 
 
Exakt allt var sådär härligt krispigt och färgglatt (på riktigt, vilken sjudundrans höst det varit?! NJUTER) och i luften låg som ett vackert dis överallt. Ser ni? Bara lite, lite svagt. Jag och Emma gick långsamt, som sig bör när det är ledig lördag, solen skiner (jag tog till och med av mig jackan bannemej) och man inte setts på någon vecka eller två. 
 
 
Tillslut slog vi oss ner hära. Och jag plockade rutinerat upp kaffetermosen och egenrullade chokladbollar. Eller okej, erkänner, brukar inte vara så rutinerad, just nu är jag bara sinnessjukt pank och i denna stad går det ju inte att komma undan med en fika under femtio kronor typ. Så. Termoskaffe och chokladbollar på bred bänk i solen. Kanske det bästa av fik när jag tänker efter. 
 
 
Den hära eminenta satt framför mig. Vi skiftade samtal hundra gånger om och jag tackar högre makter att mina vänner är likasinnade på många sätt så att de ens har möjlighet att hänga med mig eftersom jag ALLTID svävar ut och hit och dit och tillslut alltid utbrister "men! vad var det jag ens skulle säga nura?". Hehe. Vi pratade t.ex. om barndom, psykisk ohälsa och att skaffa nya vänner. 
 
 
Allt det medan vi hann dricka två koppar kaffe och smaska chokladbollarna då. Viktigt, viktigt.
 
 
Vet ni. Jag har asfå vänner. Faktiskt. De är icke många och jag får alltid en dos ångest när bloggare intervjuer/berättar om sina hundrasjuttioelva olika "skitnära vänner". Fattar med handen på hjärtat inte hur man orkar eller ens lyckas ha så många skitnära vänner? Jag välkomnar såklart gärna fler in i mitt lille liv (gärna till och med!) men en av mina tidiga och viktigaste insikter är att jag mår som bäst av att mina vänner verkligen är mina vänner. Alltid. De är inga fyller-ut-tomrummet-vänner eller vi-har-bara-ett-intresse-ihop-vänner eller vad det nu kan vara. Vi kan gärna ha ett intresse ihop å allt det där såklart men jag vill alltid kunna vara jag jag och kunna få visa och säga det. Inte ha massa olika roller som jag förstått att många andra verkar trivas med att ha "det här pratar jag om den med", "den här pratar jag inte alls med utan bara sportar med" osv. Det passar inte mig som person att ha det så. Har aldrig gjort och gör det inte än i vare fall. Tycker det är så himla viktigt att våga rannsaka sig efter vad för typ av vänner man faktiskt önskar och längtar efter. Alla är olika men huvva så lätt det är att jämföra sig med normens ideal av vänskapskrets. Göre inte. Dagens råd. 
 
Här är i alla fall en bra en. Mmmmm så många hjärtan jag känner för henne. <3333333
 
 
Vi gick vidare ut mot Kastellholmen, spanade runt för jag rekade fotoplatser till morgondagens fotografering, pratade på i ett, pausade med att sitta på bänkar ibland och gick hela vägen Skeppsholmen runt, tillbaka emot Drottninggatan och hamnade tillslut...
 
 
... här vid Klara Kyrka. Alltså deras fasad är utan överdrift m a g i. Under alla årstider faktiskt men framförallt hösten kanske. Då exploderar den. Är min hemliga lilla Stockholmspärla att passera bara för ögonnjutningens skull.
 
 
Där vart vi kvar en lång stund. Vi turades om att stå obekväma framför kameran (eller framförallt Emma då kanske eftersom jag rekade) och sedan satt vi kvar där länge och fnittrade medan jag visade Emma hur man kan redigera sina mobilbilder för å peppa henne att komma igång med sitt fotograferande. Tillslut när vi vart kalla och insåg att det passerat drygt fyra timmar av Skeppsholmspromenad, termoskaffe, samtal, bänkpausande och fotograferande styrde vi de få stegen till T-Centralen och tog varsitt pendeltåg hem. Gu' vad jag tycker om dagar som dessa. Och om vänner. 
ä.
fotograf skeppsholmen vänner
4 kommentarer
Sara i Åre

bra vänner är bra skit men vänskap är komplicerat. har du lyssna på min senaste pod på tema vänskap? jag pratar med min bästa vän ella om allt det där; om hur svårt det är med vänner, om nära vänner och bekanta - om status och vänskap och om att ha dålig vänsjälvförtroende. sa till ella förut en gång att "du ella, det finns en tjej som heter sara som jobbar på ett café på campus - jag gillar verkligen henne så kan inte du gå dit och hälsa hej till henne från mig, för jag tror du skulle gilla henne med". haha vilken grej - men sen slutade du där. så jag får boka en photoshoot istället!

Svar: jamen visst är det svårt?! håller helt med! men alltså, åh, gjorde du? vad glad jag blir av att höra det på nåt vis <3. det hej:et hade jag gärna "tagit" emot. och hallå, inte måste det bokas in en photoshoot för att träffas?! det kan vi ju göra ändå! (även fast jag gärna fotar dig också i för sig, hehe). ps. har inte lyssnat på podden, men trycker på play nu! ds.
Sara Holmberg

Amanda

Håller helt med om det här med vänner, förstår inte hur folk orkar ha så många... Jag har ganska många ytliga vänner som är kul att träffas i grupp med andra då och då, men har egentligen bara ett fåtal som jag känner att jag kan kalla nära vänner.

Svar: Ja alla är vi ju olika kring vad vi föredrar! Fint att du känner att du kan ha båda sammanhangen av vänner :)
Sara Holmberg

ISA

okej nu kommenterar jag på alla inlägg, sorry för det. Men tycker du är så jäkla bra och du verkar vara sån briljant person! Känner igen mycket du beskriver och det känns skönt att du *vågar* ta upp alla känslor och inte bara de happy. <3

Svar: haha, fina fina Isa, det gör mig bara glad att du gör det <3 du, du verkar också briljant ska du veta! puss!
Sara Holmberg

joré

så fina bilder! <3 åh dethär med vänner alltså, känner igen mig. snackade om det med en snubbe för ett tag sen och när jag radat upp alla mina vänners namn fnös han åt mig för att han tyckte att jag hade så få? så värdelöst egentligen, för jag är tämligen säker på att hans vänner inte är lika bra som mina. jag har hellre få vänner men som jag vet att jag verkligen bryr mig om, och som jag vet verkligen bryr sig om mig, inte halvhjärtat, inte pliktskyldigt, utan på r i k t i g t. kram <3

Svar: åh men så trist, bra vänner eller hur bra/rolig vän man själv är sitter ju aldrig i antalet, utan på helt andra preferenser tycker jag! så fint att i alla fall du vet med dig och känner att du har riktiga vänner, är ju det absolut viktigaste! :) stor kram!
Sara Holmberg