Söndagsmorgon.

 
nybakade frallor, perfekt mogen avokado för fem kronor styck, gott kaffe, tända ljus, lalehs stämma, alexs varma kropp brevid, ihoptrasslade ben, samtal om allt och ingenting och sedan mitt huvud mot hans bröstkorg och tunga andetag som strax somnar till en stund till i soffan. aldrig är jag så trygg, så i nuet och i mig själv som då tror jag. när vi bara är han och jag och kaffe och ljus och kravlöshet och uppäten frukost i magen finns. en sådan ynnest. vi har gjort alldeles för lite av det här denna höst. inte tagit oss tiden och jag tänker på det min syster sa i ett tal till alex i helgen på hans tjugofemårs fest - att inte ta för givet. och det är alltid så klyschigt sant. att inte ta för givet. varken att få ha tak över huvudet, att få ha uppäten frukost i magen eller att få ha varandra och en trygg relation att lägga sitt huvud mot i början av en söndagsmorgon. 
ä.
4 kommentarer

Vi kan inte alla bli en bunt hopplösa.

 
Vi tar en långsam morgon. Andas äcklig morgonandedräkt på varandra. Köper morgonfrallor. Slår på Lalehs musik i stereon. Tänder ljus. Ser ut över kala trädtoppar och grå himmel. Surplar kaffe. Pratar om det som känns just nu. Pratar om terror, rasism och om hur vi inte alla bara kan gå runt och bli en bunt förlamade människor översköldja av hopplöshet utan tvärtom organisera oss och bli en god konstruktiv kraft som utgår från något vi tror på. Jag önskar läsa en instagramuppdatering som inte skriver om hur mörk hen tycker världen är för när jag läser det tänker jag "det är redan försent" men det är det ju inte. Aldrig nånsin. Och det är så läskigt när vi köper terrorismens och extremisters anda de önskar oss vilja känna - att det är över. Ingen orkar vara konstruktiv när vi känner hopplöshet, därför måste vi börja prata på ett annat sätt än att bara gråta rakt ner i kuddarna och tycka att världen är mörk. Vi måste utgå från det vi själva tror på. För tro mig när jag skriver detta - godhet finns. I vartenda litet hörn finns den. Jag ser den i alla frivilliga volontärer på T-Centralen, jag ser den i prästen som tar med sig en uppfällbar stol en gång varje vecka för att sätta sig bredvid den tiggande kvinnan för att prata en liten stund, jag ser den i min sambo som googlar upp hur man säger "hej, hur mår du?" på rumänska för att kunna säga det till kvinnan utanför  ICA, jag ser den i min syster som tar sig extra tid att prata och se de barn hon har på simskola för nyanlända, jag ser den på alla de konferenser jag bokar in på jobbet - alla organisationer som använder all sin kunskap och makt till att försöka hjälpa till. 
 
Jag ser den. Ser du? 
 
För därifrån måste vi börja utgå från. Där måste vi börja lägga ned vår tid och energi på. För det vi ger mest energi, tid och näring till kommer alldeles definitvt också ta störst plats i våra liv. Vi måste börja fatta det. Vi kan inte fortsätta diskutera ord såsom "invandring", "flyktingar" eller "integration" utfrån den negativt inställdas ståndpunkt hela tiden. Vi kan inte köpa medias förenklade och vinklade bilder av samhället som någon slags enda sanning. Vi kan inte bara fylla våra instagramkonton med "världen är mörk, allt är hopplöst". För det finns en sak jag är övertygad om är allra farligast. Det är ifall vi alla bara bli en stor bunt hopplösa, förlamade av vår egna känsla av hopplöshet. 
2 kommentarer

hipp som happ.

 
vill säga så mycket men förblir tyst. livet känns. jag dansar på friskis och svettis, försöker våga vara obekväm och inte så konflikträdd och komma ihåg att se alex. försöker hinna bjuda vänner på middagar, inte äta lika mycket choklad men ändå behålla ett sunt förnuft. vara lagom prestigelös men ändå jobba hårt. balansgång hit, balansgång dit. jag längtar alltid till rutin, men är katastrofalt kass på det. vad vill jag och vad vill jag för att jag tror att jag måste vilja det egentligen? hur lyckas man älska sig själv, hur pratar vi om medmänsklighet, hur säger man ifrån, hur får man energin att räcka till 8-17 jobb, matlagning, träning, veckosex, sömn, egentid, företagande, engagemang och vänner? är det ens rimligt att räcka till så mycket? 
 
livet känns. och jag är lycklig mitt i allt pusslande som människa för att jag faktiskt har livlust nog till att vilja försöka pussla ihop det. fortfarande, flera månader senare, griper jag tag om alex hand, trycker till den och säger "tack gode gud för att vi flyttade". för förra hösten var jag fortfarande fast i låghetens eviga vidriga land och livet var svårt att orka tycka om.  nu tycker jag så himla mycket om livet hela tiden. livslusten står som en stadig grund mitt i själens rum. även mitt i gråten, för gråten är inte lika avgrundsdjup längre. för varje dag känner jag min gamla identitet som orkeslös, ledsen och skör bli allt tunnare. jag fyller på med andra kvalitéer nu också. jag lär mig att jag också är färgstark, driven och modig. 
 
jag drömmer, finns till å försöker älska så mycket jag bara förmår. lär mig sätta gränser. säga stopp stopp stopp och växa av det. stor som en ståtlig solros önskar jag bli. så mycket ska jag tillslut växa ska ni se. stor som en ståtlig solros. 
ä.
2 kommentarer