Att kapitulera.

 
Jag hade bestämt mig redan innan att i år skulle det inhandlas en svart vårjacka. Eller vare fall en neutral en. Eftersom jag är hopplös på att vara genomtänkt i min shopping består ju nämligen min garderob av inget annat än en blandning av kaosartade färger. Gärna de färgstarka. Senapsgul, röd och blå. Allt för mycket prickigt. Ingenting matchar. Alls. Så med min vuxna förnuftiga hjärnhalva tänkte jag "då är det mer praktiskt med en neutral jacka" så inga färger skär sig. Moderiktigt beslut, right?
 
 
Så stegade jag in på en affär med målinriktad blick. Svart, svart, svart. Men innan jag ens hann börja så hängde den där. Bara sådär, som det största hånet nånsin skådat för en färgjunkie. Jag kapitulerade direkt. Föll ner på knä, slav under min egna kärlek för senapsgult och kröp på alla fyra in i omklädesrummet och testade. Blev kär. Sneglade på den svarta men ack, den hade ingen chans. Så med svansen (i smyg glatt viftande) mellan benen pröjsade jag femhundra kronor vid kassan och sprang sedan hem i ivrig förtjusning klappandes händer.
 
 
Så nu hänger den här hemma i väntan på att våren kommer tillbaks. Den största jäkla senapsgula kärleken ever. O så gick det med försöket att inhandla någonting med neutral färg... Jag kapitulerar helt enkelt. Inser att mitt öde helt enkelt är föralltid färgglad och jävligt omatchande. 
6 kommentarer

Tillåt dig.

Jag ligger i sängen, smeker min morgonmjuka mage. Tänker att det här är så främmande. Främmande och fantastiskt. Jag är vilse och funnen här. Omfamnad. Hudlös inför livet. Lyssna på vinden. Lyssna. Hör. Den viskar vackra svåra gåtor. Spring ikapp med fåglarna, släpp håret fri och låt kroppen le. Var. Var här. Sträck ut varje skamsen spänning. Ta plats. Finns. Lär om och väx. Jag trycker örat mot själen. Den susar vackert precis som en upplockad snäcka. Uppmuntrar till att tillåta mig själv nu. Det är dags. Det är verkligen dags nu. Låt dig älskas. Låt dig älskas för i helvete. 
1 kommentar

Snabbvisiten i Venedig.

 
Snart var det ett år sedan vi var ute på vår majtågluff (?!). Jag har ju visat en del från den resan men långt ifrån allt. Så bättre sent än aldrig får ni här kika på ytterst få foton från Venedig för där var vi ju egentligen bara i några timmar, sov på ett hostel och begav oss sedan vidare. Och vad kan vi säga om Venedig? Ja, det har jag ju redan nämnt lite här men det var det mest turistiga jag sett. Vackert som tusan men alldeles för turistigt. Men nu vet jag med både sunt förnuft plus att en kär bloggläsare boende i Venedig upplyste om att lyckas en komma ifrån alla de hundra turiststråken är Venedig självfallet säkert helt fantastiskt. 
 
 
Vi anlände i alla fall runt lunchtid med våra ryggsäckar och svettades som två idioter när vi kånkades skulle försöka med den omöjliga uppgiften att hitta en gata i kringelkrokiga och turistfullpackade Venedig. Vi lyckades dock till vår stora förvåning efter dryga timmen! Blev vägledda ännu mer genom kringelkrokigheten av en kvinna som skulle visa oss vårt rum i "hostel-lägenhet". Där bytte vi om, åt vår klassiska pestolunch och begav oss sedan ut till detta tjusiga!
 
 
Livsnjutarn' liksom. 
 
 
Sedan var kaoset fullt igång typ. Nä. Men typ. Venedig visade vackra slitna fasader, tjusiga broar och fönsterbrädor fyllda med växter men jag skojar verkligen inte när jag säger att vissa gångar var så trånga och fulla med folk att det kändes som att man vaggade fram likt en pingvin. Vi var i för sig vid gott mod ändå, skrattade och försökte spåna ut hur vi skulle komma till tågstationen igen för att kolla nästkommande dags tåg. 
 
 
Vi hoppade på en lika trång taxibåt. Snygg kille aka min kille!
 
 
Efter att ha hittat tågstationen, insett att där var det någon slags strejk så ingen jobbade förutom en stackars kvinna som efter mycket om och men kunde svara på vår fråga möttes vi av kvällssolen och så strosade vi oss vilsna och hade det fint. Hittade ett torg lite mer bort från turister där barn och vuxna spelade fotboll. Köpte glass, frukt och vatten och mumsade nöjt i oss det. Höll händer. Tog kort. Kysstes i hemliga gränder. TjuvlyssnaDe på amerikanska turister. Strosade helt enkelt. 
 
 
Tillslut lyckades vi hitta tillbaks till vårt hostel. Där packade vi ihop vår ryggsäckar, duschade och så hann Alex även bli raggad på av okänd man i lägenhetens vardagsrum med repliken "what colors are your eyes? they're beautiful" med en inbjudan till lite drinkar trots att Alex artigt försökte berätta att hans fästmö var i rummet bredvid. Hihi. Morgonen därpå kånkade vi oss igenom Venedigs kringelkrokiga vägar ännu en gång till tågstationen, vinkade Venedig hejdå och for till Slovenien. <3
 
Vill ni se mer? Här kan ni se lite ifrån Slovenien, här ifrån staden Annecy och här ett urval instagramfoton samt vår rutt från hela resan. Och HÄR är faktiskt en tjusig och rätt ambitiös tågluffsguide jag knåpade ihop i timmar efter efterfrågan men ändå fick zero respons på men den kanske ändå kan uppskattas av någon! Hoppas! 
7 kommentarer