Ljus, tonåringar & att stå still.

 
Jag tog ju inte med mid datorn på vår lilla släktturné så hoppas ni står ut med lite havsbilder. För det var ungefär det som fastnade på min kamera de få gånger jag kände för att ta upp den. Men det kanske blir så när man får umgås nära havet i en vecka i sträck när en annars mest brukar plumsa i små sjöar. För havet och dess solnedgångar, åh. Så rensande på nåt vis. Första kvällen i Frillesås stod jag i trädgården och såg solnedgången skymta längre bort så då satte jag mig på farmors cykel och cyklade i illfart för att försöka hinna fånga solens sista strålar. Jag hann. 
 
 
Fast det var knappt, för molnen ville gärna ta över. Men jag såg himlen pensla sig själv i olika nyanser av orange, rosa, blått och svart. 
 
 
Det var så himla vackert. 
 
 
Jag stapplade omkring där utmed klippkanterna och klickade på det ögat föll för medan rastlösa tonåringar i grupp gick förbi och tittade konstigt på mig som låg på alla fyra i vassen iklädd haremsbyxor, tjocktröja och ballerinaskor med strumpor i. Jag log. För att jag mindes min egna rastlöshet och hur jag själv satt mitt i en skog och försökte bli full och någonstans, fast jag absolut inte ville erkänna det för mig själv ens, önskade få kyssa min bästa killkompis jag egentligen var så otroligt kär i men istället kysste någon annan medan han kysste två andra. Åh, arma hopplösa hormoner. Jag kan inte rå för än att alltid känna extra ömhet inför tonåringar. Jag funderade i flera år på att bli lärare och hade alltid siktet inställt på högstadiet. Tonåringar är nämligen de absolut jobbigaste mest underbara som finns.
 
 
Fast nu var det kanske inte tonåringar jag skulle prata om utan om solnedgången och havet. Gu. Jag vet inte om det är för att jag är fotointresserad eller om det bara är en förkärlek jag har men jag kan gå igång på ljus. Jag menar, liksom riktigt gå igång. Skrika ut "kollakollakolla ljuset!" outröttligt och bli rusig av lycka när jag upptäcker ett ljus så vackert att det nästan gör lite ont av perfektion. Som ljuset här ovan. Ser ni? På betongbryggan. Så vackert I die. 
 
 
Eller som det blåvita mjuka ljuset på klippan. Oh mama. Ljus är så vackert att jag ofta önskar att jag kunde få smeka det. Hur perverst det än låter. Men jag är ett ljuspervo, det är bara att medge.
 
 
Jag satte mig tillslut ner, nästan längst ut på en klippa och blundade. Öppnade handflatorna och försökte tänka snällt om mig själv. Ibland tror jag att jag fastnar i det där med att en som människa alltid kan utvecklas, bli lite bättre, bli lite starkare och friskare. Aldrig stannar en upp och ser hur långt man faktiskt kommit. Hur fin man är nu. Hur duglig och bra och fantastisk en är genom att faktiskt bara existera. Jag är sämst på det. Jag fastnar ofta i ekorrehjulet över att alltid utvecklas mer, att jobba på mina negativa beteenden och mönster ända in i kaklet för att jag annars inte kan njuta fullt ut. Projekt Sara måste bli klart innan jag verkar tillåta mig njuta fullt ut. Men det är ju så dumt. För man är 1. inget projekt, utan människa och 2. aldrig klar förens ligger inpackad i graven och viftar jordelivet hejdå.
 
 
Så. Här satt jag med öppna handflator och lät doften av hav skölja genom mig och tänkte att jag var bra. Duglig och fantastisk. Att jag gått igenom så många processer, att jag brytit massa mönster. Insåg att man får faktiskt också stå still som människa ett tag. Även fast man har skit kvar i hörnen som borde städas ur. Man behöver inte orka utvecklas tjugofyrasju. Det är okej att stå still ett tag i livet. Den insikten landade lättat i min kropp. Att stå still ett tag är inget misslyckande. 
 
 
Och när jag suttit där en rejäl stund försvann tillslut solen alltmer och jag skymtade månen istället. Då satte jag mig på farmors cykel, cyklade hem, borstade tänderna, smög ut till gillestugan och skrattade så jag tjöt med syrran innan vi somnade sött. 
2 kommentarer

Hemmakänsla.

Så landade jag tillslut hemma. I den här lägenheten som nu, efter drygt ett halvår, verkligen börjar kännas som hemma. Älska hemma. Efter en snabb lunch ihop stack Alex till sin första-dagen-på-jobbet-efter-semestern och jag tog mig själv i kragen och storstädade hela lägenheten. Dammråttorna var i storlek aggressiva och det knastrade under fötterna (true story) så jag höll på ett antal timmar innan lägenheten tillslut sken. 
 
 
I flera veckor har jag lyckats hålla en klätteraktig murgröna vid liv (murgröna är annars min ta-död-på specialité) jag hoppats på ska klättra sig runt hela köksfönstret men typ halva murgrönan hade dött när vi kom hem idag :'(. Men. Några tappra kvistar fanns kvar på muran i alla fall. 
 
 
När jag tillslut var klar med städandet tände jag ljus, kokade mig en kopp te, målade naglarna och satte mig för att svara på lite mejl och njöt av Bo Kaspers Orkesters härliga melodier som strömmade ur köksradion. Fast jag kom inte särskilt långt i mejlsvarandet utan hann mest slurpa lite på teet, kika ut genom fönstret och tänka "åh hemma", föra över veckans bilder från kameran till datorn och tänka på vad jag vill göra i veckan innan middag, disk och dusch kallade innan Alex skulle komma hem igen.
 
 
Men i alla fall. Hemmakänsla. Den där som landar mjukt inuti i en, får en att släppa ner axlarna lite extra och sjunka ner i hemmets sköna trygghet. Den känslan. <3
ä.
1 kommentar

Hemgång.





 
Sista dan är kommen här på vår lilla släktturné och jag kan inte annat än längta lite hem nu till säng, egentid och Stockholmsanda. Nu har vi varit länge nog för att hinna skratta, tjafsa och fylla på kärleksbanken med massa fint familjehäng. Gnisandagarna har fyllts med massa god mat, dagliga iskalla bad i havet med höga svinroliga vågor och ett antal långpromenader. Plus en-två solnedgångar och en jäkla massa regn i klassisk 2015 sommaranda såklart ; ) 
 
Bilder ifrån min instagram, @sarasblick
1 kommentar