Pendeltåg, fågelungar & en minisemla.

Det är en fredag och jag räknar på fingrarna och konstaterar att nu var det exakt trettiofem små dagar sedan vi flyttade hit. Jag sitter ensam i vårt kök och tittar ut och hinner se ett pendeltåg passera och utan förvaring vattnas mina ögon. Ibland gör man val i livet man hoppas ska bli bra men även när man tar klivet, hoppar, flyger, landar eller vad det nu kan tänkas vara, så vet man ju aldrig. Jag vet aldrig. Men jag sitter i köket som varit mitt i exakt trettiofem små dagar och gråter en skvätt för fågelungen i min själ landar plötsligt när hon ser pendeltåget åka förbi. För det där pendeltåget är som den där välbekanta gatan är för andra. Den där gatan man vandrat, upp å nerför i flera år. Som har minnen inristade i sig. Så är pendeltåget för mig. För i så många år har jag pendlat. Fram och tillbaks. Hit och dit. Jag har huttrat på perronger, trängts, haft samtal med främlingar, snarkat, skrattat, gråtit i smyg, hånglat, svettats, smyglyssnat, vetat exakt hur jag ska sitta för att kunna sova bekvämt, avskytt mänskligheten, älskat mänskligheten. Allt det där på ett litet pendeltåg. Skärvor av ett liv, av minnen. 
 
Så när ett pendeltåg passerar utanför mitt köksfönster en vanlig fredag blir jag plötsligt överväldigad av insikt och tacksamhet. För jag gjorde ett val jag hoppades på men aldrig visste någonting om men som vart exakt sådär rätt som jag önskade. Från djupet av mitt hjärta har ett val sällan känns så rätt som detta. Jag är hemma, här i mitt kök med pendeltåget utanför. 
 
Dessutom fick jag denna vanliga eftermiddag dricka nybryggt kaffe i en fin liten kopp, mumsa på en minisemla och få läsa mejl om eventuell framtid bröllopsfotografering i Norge och bli överdrivet pirrig. Jag fick återigen nypa mig i armen om att min vardag innebär ett jobb jag tycker om, space, kärlek och energi. Men mest fick jag sitta där och bara titta ut, titta på småfåglar i träden och försöka förstå att allt det här händer mig och mitt liv. Detta är mitt liv. Min vardag. 
 
Men hörni. Idag är det den sista fredagen i januari och jag har fyllt den med jobb, en skvätt gråt, lite kaffe, lite semla, lite planering, pirr i magen och nu ska jag fortsätta fylla den med dusch, kyss med fästman och med att få bli bortbjuden på middag hos några högst älskade. En ledig helg står på schemat och det är både efterlängtat och rätt så välbehövligt. Min och Alexs första riktigt helledig helg tillsammans. Ska njuta sönder den. 
 
Sa jag att jag var tacksam över allt det här? Jaha, det gjorde jag visst. Men jag säger det igen - tack för allt det här. 
ä.
2 kommentarer

Finna själ.

 
Jag minns den där våren när jag kämpade med den där himla depression och hade packat undan kameran för att aldrig igen se den men började längta efter den igen och inte visste om jag skulle våga återuppta den relationen igen och hur han den där engelsktalande främlingen från Dubai plötsligt satt vid baren på mitt jobb och pratade om fotografering. Han var charmig och jag var singel. Jag sa inget om mitt egna fotograferande, förutom att jag tyckte om det. Han sa att det viktigaste var att ha blicken. Sådär som jag själv försökt våga tänka i flera år, även när jag gick i fotoklass och allting helst skulle vara med svärta i och i vissa vinklar. Innan han gick frågade han "do you have a phone?". Pirrigt undrade jag om han skulle be om mitt nummer. "Yes", svarade jag. "Start photographing with it and start looking". Sedan gick han. Jag stod kvar. Tänkte att Gud minsann är rätt finuerlig. 
 
Jag följde hans råd den våren. Jag började se igen. Ibland fångade jag det jag såg med mobilen, ibland inte alls. I allting jag såg, fångade och sparade den våren kände jag en stark känsla av själ inom mig. Allting var själfyllt. Jag följde inget annat än min egna känsla. Hade inga andra behov mer än att fortsätta lära mig se. Jag laddade upp vissa bilder på Instagram, men räknade aldrig likes eller kommentarer, utan njöt endast av att få skapa ett kollage av känsla, ljus och färg. 
 
Jag tappade lite själ i höstas igen. Gick vilse. Slutade se. Då är det inte roligt längre. Inte för mig. Jag tänkte först att jag skulle skriva "bli bättre på att fotografera" på en nyårslista, men strök det. För jag vill inte nödvändigtvis bli bättre på att fotografera. Jag vill se igen. Känna själ och känsla i mina intryck och i mina bilder. Så jag har börjat göra som han sa igen. Jag har börjat se. O ibland fångar jag det med mobilen, ibland inte. Och för första gången på flera månader känner jag mig mer själfylld igen. Äntligen.
0 kommentarer

Bröllopsfotografera.

Vet ni? Jag har fått några himla roliga och fantastiska förfrågningar på sistone! Nämligen att få fota folks bröllop. Det känns ärligt talat som ett himlastormande stort steg i mitt egna fotograferande. Jag har ju nämligen stångats mycket med mitt fotograferande. Velat, älskat, stoppat undan kameran, dammat av den igen, tvivlat och hoppats. Sådär som en kanske gör när man å ena sidan verkligen älskar det men å andra sidan inte riktigt vet om det är detta man verkligen vill göra. Jag har ju kommit fram till att jag inte velat. Eller snarare att jag vill. Fast på mitt sätt och på mina egna villkor.  
 
Men även om mitt mål aldrig är eller har varit att jobba som yrkesfotograf gör fotograferandet mig lycklig. Det gör mig lycklig att få känna hjärtklappning och adrenalinruset rusa genom mina ådror inför en fotografering. Men framförallt gör det mig lycklig att få fånga andras lycka, fast kanske framförallt få visa dem att ni, ni är exakt sådär vackra, fantastiska och unika så som ni (kanske) tror att alla andra bara är. Det låter så otroligt smörigt amerikanskt men jag tycker verkligen det. Jag njuter av att få möta alla dessa "vanliga" människor. Vanliga kärlekspar med olika personligheter, egenskaper och berättelser som först tafatt (och oftast fnittrande) ställer sig framför kameran för att de helt enkelt önskar få några fina kort på sig själva att ha i sitt sovrum, i något album eller bara för att få ha som bakgrund på mobilen. Och jag blir alltid, någon gång under fotograferingen eller redigeringen barnsligt rörd, för att den där vanliga storartade kärleken med alla dess egenskaper är så vacker.
 
Det är den största ynnesten som "kärleksfotograf" av något slag - att få se andras kärlek på nära håll, få fånga den och sedan få visa och säga "titta, det här är ni, se så vackra ni är!" och få höra deras lyckligt boostade ord om sig själva. Och nu ska jag få göra allt det på folks självaste bröllop. Jag menar. Wow. 
 
Jag ville egentligen bara berätta det, att en dröm för mig nu faktiskt börjar ta mer konrekt form och att det, i mitt egna liv och för mitt egna fotograferande känns stort. Jag ska få fånga kärlek och känslor på folks bröllop. Dra mig baklänges vilken grej! 
2 kommentarer