hjärnan stammar.

 
jag är vältalig. jag pratar klart och tydligt och stundvis rätt rappt. men denna höst, bland nytt folk, har någonting nytt hänt som är helt främmande för mig. jag börjar stamma/sluddra. det händer verkligen inte ofta, men det händer ändå, helt plötsligt mitt i en mening. och jag blir fruktansvärt stressad av det för att jag inte alls känner igen mig själv i det och förstår inte alls vad det kommer ifrån. men så någonstans inser jag att det nog är en trött hjärna. intrycksproppad. jag har prestererat, levererat, introducerats om och om igen denna höst. jag har tyckt om det - ja, till och med älskat det, men nu är nog hjärnan trött. tycker ju tydligen att varje uttalat ord är lite för mycket av en prestation. 
 
jag tittar tillbaka i mina bildmapper ifrån hösten. mapparna är rätt få. och de som finns innehåller hundratals av filer ifrån provfotograferingar och bröllop. ingenting egentligen ifrån mitt egna liv. det känns lite som att det i mycket och månget varit lite av höstens melodi. mycket jobb. och jag har verkligen älskat det och jag är alltid lite orolig för att verka gnällig eller otacksam, men sanningen är att jag är oaser av tacksamhet. jag förstår knappt att det gått så bra. min fotoverksamhet har exploderat och blomstrat. jag har dessutom utöver det fått en heltidstjänst jag trivs med. men en del av sanningen, trots alla oaser av tacksamhet, är också att jag bara är en människa. och det känns. för jag är trött trött trött. min enda mest intensiva längtan varje dag är mest att jag bara vill va. vill bara backa undan för en stund och finnas bland skrynkliga lakan och långsamma tankar. åh, tänk att få ha långsamma tankar för en stund. jag vill bara läsa böcker jag samlat på hög, bara ligga i min systers säng och prata, bara luta mig in i mammas famn ett tag, bara dricka kaffe länge i soffan med alex, bara träffa nära vänner, bara bara finnas. 
 
jag tar två veckor ledigt om två veckor. det behövs. så min hjärna kan få sluta stamma.
ä.
1 kommentar
ISA

men tjejen! vila som tusan nu, hjärnan säger ju "nu pallar jag inte tänka o prata mer". Tror vi alla måste bli bättre att lyssna på kroppens signaler. Stor kram!