fåglarna sjunger om hoppet.

 
det skaver. som ett irriterande skoskav har det skavt halva hösten. och jag är så ledsen och trött på det. och just idag jobbar alex och jag står bakom honom i badrummet med armarna runt honom och gnäller "måste du jobba idag?". för jag vill inte vara själv men samtidigt inte heller umgås. jag vill bara backa in i ett hörn där ingen ser mig, ingen bedömer eller lyssnar in. jag orkar inte ta ansvar. utanför vinkar solen så jag hittar slitna långkalsonger som knappt når över rumpan längst i garderoben. värmer varm choklad på spisen. packar den där senapsgula väskan jag fick i julklapp med filt, bok och termos. vi är redan goda vänner, ryggsäcken och jag. sen går jag ut, med långkalsonger halvt nere över röven, med en skavande själ och en senapsgul kärlek på ryggen. ute glittrar det. och det känns lite skönare att andas, det gör det ändå. 
 
 
under fötterna knastrar det tryggt. mina steg låter bestämda. sådär som de alltid gör. jag har alltid gått väldigt bestämt. stadigt. powerwalksben utav stål. det känns nästan lite tröstande, att något inom mig ändå kanske vet. att något inom mig är bestämd. jag går till magitrappan. den jag och alex har druckit varm choklad högst upp på förut. den är lång. så jag stannar mitt i, vänder mig om. ser ut över sjön. blundar. känner kylan bita sig fast i kinderna och frisk luft rensa luftstrupen. tänker att älskade mig själv, hur ska vi komma över det här skavandet? 
 
 
jag når trädtopparna tillslut. det är vitt, gnistrande och så vackert att jag ler. fåglarna sjunger dessutom. jag tror dom sjunger om hoppet. 
 
 
jag hittar min plats där uppe på berget. borstar av snön ifrån en sten, brer ut filten och lutar mig tillbaka. 
 
 
sen sitter jag bara där. som en färgglad prick mitt i allt det vita. dricker min varma choklad. övar mig på att inte rynka på ögonbrynen så värst. släta ut rynkan. släppa. sortera bort. jag tänker mycket på självbild om dagarna. jag tänker på hur det är att vara låg i sex år. hur det är att identifera sig med den lågheten och sen plötsligt inte vara det. hur fantastiskt det är. hur livet blir så mycket lättare att älska med. hur mycket jag njuter av det och har gjort i ett helt år. men också hur följdfrågan efter så många år av en sjuk självbild blir så tydlig. vem är jag nu då? och vad vill, orkar och kan jag nu då? 
 
 
snällhet. det är ett av mina favoritord. jag älskar snälla människor. snälla ögon. snälla ord. snälla handlingar. jag älskar naiviteten som finns närvarande i snällheten. den är nämligen så modig. och det finns inget viktigare än mod och snällhet. den skapar broar, förståelse och ödmjukhet inom oss alla. och jag tänker på att kanske är det mitt ord inför 2016. snällhet. jag ska vara snäll emot mig själv. om det så ibland betyder att vara hård emot mig själv i att bryta mönster. eller om det är att sätta gräns emot andra (och mig själv) trots att det tar emot. eller om det är att tillåta mig själv ha tålamod inför mig själv. eller om det så bara är att sitta som en färgglad prick i naturen och andas. det är också snällt. 
ä.
3 kommentarer
Emilia

Ah så vackra bilder och i perfekt harmoni med dina ord. Snällhet, tänk, vad fin vår värld kunde vara om vi var lite snällare mot varandra och vår jord. Men den finns där, över allt utför människor handlingar av ren snällhet. Jag själv måste bli bättre på att sålla ut och känna den. Det blir så lätt fokus på allt det motsatta men det finns så mycket godhet och glädje också, även i mörka tider. Snällhet, vilket förträffligt ord att välja!

Svar: Men åh, tack fino! Ja, den finns alltid, det tror jag också. I de mest gömda hörnen och oväntade platserna. Jag med, vi får öva tillsammans. <3
Sara Holmberg

E

Kan omöjligt sluta förvånas över din förmåga att sätta ihop ord sådär jädra vackert. Hur du kan få det att kännas så starkt i mig. Tack.

Svar: Men alltså, blir så förbenat himla glad över att du skriver och tycker det. Känns ibland som jag bara säger samma sak om och om igen. Det är du som ska ha ett tack för dina fina ord till mig. Stor kram!
Sara Holmberg

LisaMarie

Så otroligt fint skrivet om något mycket viktigt. Och jag håller med dig om snällhet. Det är alltför svårt att hitta i den värld vi lever idag tycker jag. Man ska försöka vara snäll varje dag!

Svar: Tack LisaMarie. Du är så förbannat fin. Tack för alla ord du ger mig. Tack för din egna snällhet. Puss!
Sara Holmberg