om nya år.

 
tvåtusenfemton var året då vi flyttade tillbaka till stockholm. då vi började skapa hem i en tvåa på 56 kvadratmeter och köpte en röd fåtölj. det var året när jag hann byta jobb tre gånger och där emellan var nära på att utbilda mig till sjuksköterska. det var året när jag började må bra igen. och nästan vart lite vilsen utav det, av ren ovana. tvåtusenfemton var året av vänner. någon gick förlorad, en annan vart funnen. tvåtusenfemton var året när jag lyssnade på fåglarna om våren, vinkade till vitsipporna och började springa lika långsamt som en gammal gubbe. det var året när jag blev bröllopsfotograf. jag väste i smyg "i did it you motherfuckers" och bevisade varenda liten tvivlande cell, vartenda misslyckande nånsin gjorts att de inte hade fått vinna i slutändan. tvåtusenfemton var året som vart mitt mest intensiva. jag jobbade ständigt och alldeles för mycket. jag grät ibland. men skrattade desto mer. hann nog inte kyssa alex lika mycket som jag egentligen ville. tvåtusenfemton var året när jag ställdes inför medmänniskors utsatthet på nära håll. det påverkade mig djupt och på alla plan. det vart året av skuldkänslor, av maktlöshet men också av envist hopp. så kanske just därför vart även tvåtusenfemton ett år av många stora tankar. allt ställdes på sin spets. politiken, värderingar, egna livsval. hemma i vår soffa pratade vi ofta om att vara världsmedborgare och hur man bidrar till goda krafter. vilka vi vill vara, vilket liv vi önskar få ha. 
 
idag är det en sista torsdag tvåtusenfemton och det känns nästan lite overkligt att ett nytt år står på tur. för det gick fort fort fort. jag ska måla naglarna, slå in ett paket, baka kaka och förbereda lite lekar inför kvällen. vi ska äta gott med vänner, skratta och kramas om vid tolvslaget. sen är det tvåtusensexton. jag känner tydligt att förändring finns i vinden. ännu mer. jag märker att jag har förändrats. att sånt jag förut drömt om inte längre känns lika viktigt. och att bilder jag haft om livet förut har blivit ifrågasatta och omvärderade. och därför står jag inför tvåtusensexton med en känslokompott av tacksamhet, förväntan, skräck, oro och nyfikenhet. sådär som det för det mesta känns när man tänker på livet. en svindlande skräckförtjusande känsla av att vara ovetande. 
 
hörni. gott nytt år. jag har inte varit aktiv här särskilt mycket detta år. det är okej. jag har inte orkat eller kunnat mer än så. men tack för att ni är några kvar. jag gillar er så jäkla mycket. stor kram! 
ä.
3 kommentarer

en första fas av bröllopsplaneringen.

för två veckor sen bestämde vi oss för att 2016 skulle bli vårt gifteår. det känns så himla fint. och jag är så lycklig. mest för den återkommande insikten om att jag verkligen funnit en livskamrat. min bästa alex. med sina skomakarhänder, rappa skämt och mjuka famn. och att nu äntligen få gifta sig med honom. jag längtar så det spritter i kroppen av iver över att få bli fru. vi insåg skrattande att shit, vi kommer ju bli klyschornas klyscha. som träffades i tonåren och sen gifte sig ungt och vänta ni bara, om tio år har vi säkert lika många barn (nä, gud förbjude, jag vägrar trycka ut tio ungar, nån måtta måste ju få finnas). 
 
 
för det mesta går jag runt med en lugn och ivrig känsla i kroppen. men ibland slås jag av små panikstunder av "åh-herregud-vi-ska-ha-en-stor-fest-hur-ska-det-gå" känsla. men den ersätts ändå snabbt av tryggheten (till min egna förvåning, haha). det märks att vi ändå tänkt på bröllop i snart två år. vi är rätt klara med vad vi önskar ha och vilka vi är men är också öppna inför att allt säkert inte kommer bli som tänkt och att det är helt okej. det blir bra ändå. 
 
dessutom har allting hittills gått väldigt enkelt till. för nu är lokal, kyrka och bröllopsfotograf helt spikat. boende för oss och för de som kommer vara inblandade i bröllopet på olika sätt är så gott som bokat det med. save-the-date-kort är utskickna. toastmadames är tillfrågade och har tackat ja. catering är kontaktad. jag har hittat en sömmerska jag trivs med och litar på för bröllopsklänningen. vi vet hur våra inbjudningskort ska se ut och vara (älskar dom!). jag har till och med hittat en förlovnings-och vigselring jag tror mig vilja ha. ja tamejfan. jag har till och med hittat min version av drömskor inför bröllopet, på 30% rea å allt. ända kruxet med dom var är att jag har universums bredaste fötter och att det inte finns någon bantningskur jag hört talas om för att mirakulöst lyckas få mindre breda fötter. jäjä, petitesser. allt detta inom våra ekonomiska ramar dessutom. det är nästan lite lite för bra för å va sant. men å andra sidan ligger det sjukt många timmar research bakom det också, bör påpekas. 
 
 
så nu är det verkligen bestämt. om sex månader gifter vi oss i vit liten landskyrka, har bröllopsfesten i den vackraste av lokaler, bjuder på sommarbuffé, dansar loss till liveband, skålar, skrattar och äter go'frukost tillsammans dagen efter. fan vad fint det ska bli. 
bröllop, wedding,
0 kommentarer

fåglarna sjunger om hoppet.

 
det skaver. som ett irriterande skoskav har det skavt halva hösten. och jag är så ledsen och trött på det. och just idag jobbar alex och jag står bakom honom i badrummet med armarna runt honom och gnäller "måste du jobba idag?". för jag vill inte vara själv men samtidigt inte heller umgås. jag vill bara backa in i ett hörn där ingen ser mig, ingen bedömer eller lyssnar in. jag orkar inte ta ansvar. utanför vinkar solen så jag hittar slitna långkalsonger som knappt når över rumpan längst i garderoben. värmer varm choklad på spisen. packar den där senapsgula väskan jag fick i julklapp med filt, bok och termos. vi är redan goda vänner, ryggsäcken och jag. sen går jag ut, med långkalsonger halvt nere över röven, med en skavande själ och en senapsgul kärlek på ryggen. ute glittrar det. och det känns lite skönare att andas, det gör det ändå. 
 
 
under fötterna knastrar det tryggt. mina steg låter bestämda. sådär som de alltid gör. jag har alltid gått väldigt bestämt. stadigt. powerwalksben utav stål. det känns nästan lite tröstande, att något inom mig ändå kanske vet. att något inom mig är bestämd. jag går till magitrappan. den jag och alex har druckit varm choklad högst upp på förut. den är lång. så jag stannar mitt i, vänder mig om. ser ut över sjön. blundar. känner kylan bita sig fast i kinderna och frisk luft rensa luftstrupen. tänker att älskade mig själv, hur ska vi komma över det här skavandet? 
 
 
jag når trädtopparna tillslut. det är vitt, gnistrande och så vackert att jag ler. fåglarna sjunger dessutom. jag tror dom sjunger om hoppet. 
 
 
jag hittar min plats där uppe på berget. borstar av snön ifrån en sten, brer ut filten och lutar mig tillbaka. 
 
 
sen sitter jag bara där. som en färgglad prick mitt i allt det vita. dricker min varma choklad. övar mig på att inte rynka på ögonbrynen så värst. släta ut rynkan. släppa. sortera bort. jag tänker mycket på självbild om dagarna. jag tänker på hur det är att vara låg i sex år. hur det är att identifera sig med den lågheten och sen plötsligt inte vara det. hur fantastiskt det är. hur livet blir så mycket lättare att älska med. hur mycket jag njuter av det och har gjort i ett helt år. men också hur följdfrågan efter så många år av en sjuk självbild blir så tydlig. vem är jag nu då? och vad vill, orkar och kan jag nu då? 
 
 
snällhet. det är ett av mina favoritord. jag älskar snälla människor. snälla ögon. snälla ord. snälla handlingar. jag älskar naiviteten som finns närvarande i snällheten. den är nämligen så modig. och det finns inget viktigare än mod och snällhet. den skapar broar, förståelse och ödmjukhet inom oss alla. och jag tänker på att kanske är det mitt ord inför 2016. snällhet. jag ska vara snäll emot mig själv. om det så ibland betyder att vara hård emot mig själv i att bryta mönster. eller om det är att sätta gräns emot andra (och mig själv) trots att det tar emot. eller om det är att tillåta mig själv ha tålamod inför mig själv. eller om det så bara är att sitta som en färgglad prick i naturen och andas. det är också snällt. 
ä.
3 kommentarer