Tack livet.

 
Ofta lyckas jag faktiskt stanna upp och se detta stora mäktiga i allt det lilla. Jag ser det i vitsippsklädda skogar, i att få somna med fönstret på gavel med fågelkvitter som vaggvisa och i att lyckas hälla i perfekt mycket mjölk i kaffekoppen. Sånt. Litet. Fast stort. Det är ingen tvångstanke eller påklistrad attityd eller så, det bara finns där och jag är så väldigt glad över den egenskapen. Jag tror på fullaste allvar det var den förmågan som gjorde att jag orkade mig igenom alla de där tuffa åren. För även när jag ville gå itu av tyngd och sorg kunde jag fortfarande se tussilagos vinka till mig vid vägkanten, jag hörde fortfarande mammas asflabb och jag mötte en främlings vänliga leende. Det var liksom det jag orkade se - det pyttelilla. Och det i sig var stort. 
 
 
Men jag är en människa. Med skavanker och härligheter. Antagligen precis som du. Ibland fylls mitt hjärta av orosmoln, enorm tvivel och ångest. Jag undrar ifall jag räcker, ifall allt det som inte är klockrent i livet verkligen kommer lösa sig eller inte och jag kan ägna timmar åt att försöka ta mig igenom klängig ångest som vägrar släppa. Jag har mina dagar och ibland mina veckor. Förra veckan var en sådan. Orosmoln la sig tungt över bröstkorgen. Tvivel stack till. Jag satt i vår soffa och undrade hur gör man nu? Hur gör man nu när man är en vanlig liten människa som mår bra i sitt liv och trivs men ibland slås av de där perioderna? Jag är ju så van att bara hantera låghet hela tiden, alltid. Van att ligga raklång i sängen i flera dagar i rad och fokusera på att bara andas. Så är det ju inte längre. Så hur gör man nu då? 
 
 
Det finns ju såklart hundrasjuttioelva olika sätt. Men jag tänkte en, för mig rätt ny tanke i denna nya del av mitt liv. Det här tillhör, Sara. Bli inte så förbannat rädd över det. Det tillhör hela paketet med att äga en kropp av blod och kött. Kanske är det just därför som vi har vitsippsklädda skogar, fågelkvitter och varandra. För att fortsätta klara av att vara människor med skavanker och härligheter. För att ta oss fram, falla bak, älska, bråka, omfamna, försonas, förlåta, leva. 
 
Tack livet för denna helg. För vitsippsklädda skogar, fågelkvitter, perfekta kaffekoppar, varma vindar, mottagna kyssar, stora asflabb, springanden fötter, krämiga chokladbollar och mjuka kramar. Jag såg. Jag njöt. Jag kände mig buren och här. O tack för att jag får lära mig så mycket nytt, får känna på nya känslor och får känna på den stora svindlande känslan av att känna mig frisk, stark och glad. Den tacksamheten bär jag med mig varje dag just nu. 
3 kommentarer
Isabelle

Din ord träffar rakt in i min själ och rör mig (ännu en gång) till tårar. Tack Sara för att du får mig att känna mig så mänsklig och här och nu. Du är helt fantastisk.

Svar: Oj, wow, Isabelle, vilka lovord. Tusen, tusen tack! De gick rakt in :) Stor varm kram till dig!
Sara Holmberg

E

tack livet och tack sara för att du delar med dig av så fina ord och tankar.

Svar: kram på dig, fina fina du! och tack för dina alltid lika fina snälla ord <3
Sara Holmberg

ISA

Livet är så jäkla svårt ibland, men det kan vara så fint med. Fick också uppleva en "moment" idag när allt bara var så lätt och fint. Kan leva på detta länge. Stor kram till dig!

Svar: Vad härligt att du fick det! Sådana stunder är så himla tacksamma och fina att få njuta utav! Stor kram tillbaks!
Sara Holmberg