Med respekt

 
Jag startade denna blogg för mig själv. För att jag ville finna foto och orden inom mig själv igen. 
 
Jag fann dem. Men jag hade inte räknat med att även ni skulle finna dem. Och genom att ni gjorde det, har jag inte bara funnit mina ord och mina foton, utan även er. Jag har funnit främlingar och bekanta som har delat sina åsikter, sina berättelser, sina känslor och för mig är det föralltid lika stort och omväldigande. 
 
Så, jag har gjort det förut, men jag vill göra det igen. 
 
Tack. 
 
Tack för att vi har en blogg som delar livets vackra men också livets allvarhet. Tack för att vi lyfter upp livet och ser det vackra. Men tack också för att vi hjälps åt att komma åt de mest skämmigaste hörnen i livet, för att även tala om det. Tack för att vi talar om allt det vackra i kärleken, själen, relationer och vardagen. Tack för att vi talar om allt det tuffa i kärleken, i själen, i relationer och vardagen. 
 
Jag är oerhört stolt över denna blogg. Den ingår inte i någon nisch, ibland skriver jag alldeles för långa texter och ibland uppdaterar jag inte alls. Men jag vill föralltid försöka vara den där kraften som vågar vara. Jag vill vara den kraften som vågar ta i frågor utan enkla svar. Jag vill vara den kraften som får oss att stanna upp och tänka till, men även vara den kraften som visar på att ingen av oss är bättre, mer värd eller mer lyckad än någon annan. 
 
Och ett speciellt tack, för att jag fick skriva ett sådant här inlägg, få lite andnöd över att skriva så detaljerat men för att sedan få en respons som är oerhörd, framförallt från dem som själva känner sig träffade. För med bloggens tillväxt och i takt med er respons, har jag ibland känt att försöka göra just det - skriva om något för er skull, för vår skull. Texten om vad som hände mig, har jag personligen inget behov av att dela. Jag har redan genomgått det och har vänner och familj att dela det med. Men det har börjat kännas viktigt, att vara just den där kraften tillsammans med er. En kraft som vågar vara och tala. 
 
Jag hyser stor respekt för er. Tack för allt. Ni är fantastiska. 
2 kommentarer

Svar del 1

 Här kommer nu (äntligen) första delen av svaren på era (fantastiska och svåra frågor, haha).
 
Vilka egenskaper är du glad att du har och vilka egenskaper anser du viktigast hos andra?
Jag är glad över att jag är en levnadsglad, vänlig och lyhörd människa som har lätt till skratt. Men jag är även djupt tacksam över att jag är uppfostrad till att inte rädas allvaret i livet och att även våga tala om det. Det är min viktigaste grund - att låta alla känslor få kännas. Egenskaper jag uppskattar hos andra är tusentals. Det jag uppskattar hos en chef är inte alltid nödvändigtvis det jag uppskattar lika mycket hos en vän t.ex. Mina vänner har många skilda egenskaper men som jag älskar lika mycket. Så svårt! Men jag faller väldigt lätt för människor som är analyserande, har lätt för skratt och som kan blanda stort som smått i konversationer. 
 
 
När livet är riktigt tungt, vad tänker du då för att försöka vända det?
Det finns tusentals av tidningar, bloggare och superpositiva människor som har massa praktiska tips om vad en ska göra när livet känns tufft. Jag är väl kanske en slags motpol det. Känns livet tungt, finns det säkert massa saker som kan få det att kännas lite bättre. Jag var själv en expert på det en period i mitt liv. Jag gjorde allt. Allt du kan tänka dig. Testade massa olika träningsformer, åt si, åt så, dejtade, dejtade inte, försökte tänka på ett speciellt sätt, försökte att inte tänka, bakade konstiga superbars i mitt kök, gjorde veckolistor, låg orörlig i sängen och the list goes on. Tillslut brakade jag ihop för att jag ständigt misslyckades. För jag lyckades aldrig mota bort känslan av tungt, hur jag än tänkte eller gjorde.
 
Så känns livet tungt?
 
Stanna upp och möt känslan. Inte riktigt det rådet en vill ha, jag vet, för hur gör man ens? Samt att det är förbannat svårt och trist att det inte finns någon roligare quik fix än så. 
 
Men jag har ett råd.
 
Välj alltid livet. 
 
För livet vill dig väl. Så har jag alltid och envist försökt tänka och det är min stora räddning. Orkar du inte se helheten? Det är okej. Se att vinden smeker din kind en vacker höstdag, se att en främling log vänligt mot dig eller att känslan av gräs under dina fötter är skön. Orkar du inte se det heller? Det är också okej. Se att du andas och att det räcker. Livet kommer i epoker och det kommer inte alltid kännas såhär alltid. Det vänder.
 
 
Vad har du för favvobloggar som du läser varje dag?  
Jag försöker skära ner på mina bloggar faktiskt. Insett att de oftast gör mig mer ont, än gott. Tar så mycket mer onödig tid än ger mig någonting.
 
3 bloggar jag dock fortfarande klickar mig inpå varje dag.
 
För hennes fantastiska foton, för hennes vettighet och för att hon skapar en feelgoodblogg jag liksom aldrig tröttnar eller irriterar mig på. 
 
Hon uppdaterar inte särskilt ofta längre, men jag har följt henne i flera år och fastnade för hennes foton. Älskar känslan hon har i dem.
 
Såklart. Hon är ju en bloggdrottning. Mest för de knivskarpa texterna emellanåt.
 
Du verkar vara en sådan tänkande människa, så det vore kul att höra vad tror du meningen med livet är?
Att värna om och att älska. Sig själv och sin nästa. 
 
Ibland pratar vi så mycket om oss själva, våra egna känslor och drömmar och hur vi ständigt ska uppfylla oss själva. Det är såklart också okej och en del av livet - att älska och tro sig själv. Men jag köper inte att det är hela meningen med livet - att uppfylla sig själv. Jag tror på att värna om sin nästa. Det kan vara din medmänniska men lika gärna björken i naturen. Jag tror att den största meningen med livet är att tillsammans försöka skapa en hygglig värld. För dig, för mig, för björken, för duvorna och för havet. Lära oss älska, förstå, förlåta och ge varandra respekt. Först när jag får vara en del av något större klarar jag även av att älska och värna om mig själv. Det är min stora övertygelse.
 
Vad inspirerar dig när det kommer till foto?
Krasst talat? Mig själv. Haha. Låter kanske en aning överlägset, men jag har insett det där, mer och mer. Jag klarar inte av den här inspirationshetsen som finns just nu. Vi söker inspiration för allt. Till foto, till mat, till klädstil, till träning, till föräldrarskap, till jag vetesjutton. För mig blir det totalt motsatt effekt. Jag tappar istället all inspiration och lust som nånsin funnits inom mig. Så jag har lärt mig att försöka sluta söka inspiration. Livet inspirerar mig tillräckligt om jag bara låter det få finnas!
 
Dock har jag alltid haft en önskan om att få fånga ögonblicken. Så jag finner min fotoinspiration i t.ex. en väns gapflabb, i ett främmande pars smekning på tåget eller i en färgglad maträtt. Det är en onåbar jakt att vilja fånga ögonblick men den är härlig!  
 
 
(bilder ifrån Rom)
 
 Jag vet att du är nyförlovad, när planeras bröllopet? 
 
 
Vi har sagt om två år. Men vi får se. För det är såhär, va. Jag och Alex träffades som 15 och 17. Vi bestämde oss dock för varandra på riktigt först för dryga året sedan. Då stod vi tillslut mittemot varandra efter att ha haft flera mil emellan oss i åtta månader och sa "antingen så är det vi eller så får det vara". Vi valde båda varandra och jag kan med handen på hjärtat säga att jag inte tvivlat en enda sekund sedan dess (jag tvivlade fram och tillbaka i fem år innan dess istället, haha!). Det jag vill få sagt är att jag och Alex har redan valt varandra. Vi har redan sagt det där viktiga, läskiga, fantastiska ja:et till varandra. Att gifta sig för oss känns som en fantastisk ynnest att få visa alla dem vi älskar vår kärlek och ha den största av kärleksfester. Plus att vi vill vara gifta, vara varandras hustru och man. För mig är det jätteviktigt att få stå där med Alex och ge varandra löften.
 
Men vi år båda ödmjuka inför att vi är unga. Våra huvud trängs med andra drömmar också. Så att gifta sig är för oss just nu mest en ekonomisk fråga eller ja, snarare en ekonomisk prioritering. Får vi en drös med pengar på sparkontot tror jag båda våra hjärtan fortfarande slår lite hårdare för resor och äventyr istället, hihiho! Jag menar, Alexs förlovningsring kostade 170 kr. Allt det där materiella just nu? Not so important. Ja:et emellan oss betydligt viktigare! Så, vi får se! Två år premilinärt men i alla fall gift innan vi firar 10 års kärlek vill jag vara! ;-)
 
Vad jobbar du med nu och vad har du studerat tidigare? 
Jag jobbar på Hemköp här i grannorten! Helt okej jobb, förutom att jag känner mig oerhört rastlös, hehe. Jag har inte studerat särskilt mycket alls faktiskt. Jag påbörjade en fotoutbildning på Gotlands folkhögskola, gick ett halvår och hoppade sedan av. Sedan påbörjade jag även en fristående kurs Religionsvetenskap, SÅ intressant kurs, men efter dryga två månader hoppade jag, av olika anledningar, även av den. 
 
Däremot, har jag jobbat väldigt mycket mer! Så här kommer en liten lista på alla jobb jag haft hittills, håll i er! 
 
 
1. Sommarjobb som vaktmästare i den här vackra, vackra kyrkan. Kanske bästa sommarjobbet nånsin! Åh, älskade det. 
 
2. Jobbade på ett café i Västertorp med min bästaste Rebecca. Älskade det också! 
 
3. Jobbade även som stödledare för organisationen BIV/BIS (Barn i väntan, Barn i start) som hade stödgrupper för barn som väntade på asyl eller barn som nyligen fått uppehållstillstånd. Otroligt svårt och tufft, men så otroligt meningsfullt jobb.
 
 
4. Elevassistent på en skola ute på Djurgården. En höjdpunkt i min karriär var när jag fick vara åsna på julspelet. Tänkte ni ville se. Haha!
 
 
5. Barista på kedjan Espresso House. Det var extremt stressigt men jag älskade det här jobbet. Jag har sagt det förut och jag säger det igen - det räddade livet på mig. Det här jobbet och dess kollegor stärkte och läkte mig något kopiöst. 
 
6. Började jobba på kundtjänst för Coop MedMera Bank. Kanske sämsta jobbet jag haft. Schyssta chefer och villkor och allt, men HJÄLP så deppigt och bittert! Förstå, prata i telefon hela dagen med oftast irriterade, arga, otrevliga människor. Jag sa upp mig efter knappt tre månader och flyttade till Trosa istället, much better! 
 
Däremellan har jag även varit vikarie på ett antal skolor, pluggat totalt åtta månader och nu jobbar jag extra på Hemköp och drömmer om att få börja PLUGGA på riktigt. Nu har jag jobbat tillräckligt.  
 
-
 
Nästa svarsdel kommer senare i veckan! 
1 kommentar

Så, jaha, vad hände?

Jag fick en fråga på frågestunden som undrade lite försiktigt vad det var egentligen som hände mig? När det kommer till det där tuffa, vad hände? Jag har fått den frågan förut och inte riktigt vetat vad jag ska vara, men jag tänker att jag gärna vill dela detta nu, för jag vet att det finns tusentals som upplevt liknande och jag vet att det finns många som inte vågar tala om ensamhetens effekter.
 
Så, här kommer det. I så korta drag jag kan och utan att det känns för privat. 
 
"Vad hände dig?"
 
Ensamheten hände mig. Den värsta sorten. Den som fräter sönder varenda liten egenskap du nånsin tyckt om dig själv. Den som får dig att bli tom, ihålig och tro att allt är ditt fel. Den, den ensamheten hände mig. Nu tänker du att jag kanske var mobbad. Nej. Fast ändå jo. Såhär i efterhand brukar jag säga att jag vart mobbad av ett skolsystem som inte fungerade. Jag började gymnasiet nämligen. I en sån där tjusig friskola som lovade allt och lite till. Vi fick en dator, men inga egentliga klasskamrater vi faktiskt fick chansen att skapa ett sammanhang med. Jag hade max 9 lektioner per vecka. Allt annat skedde via internet. Det mailades istället för samtaldes. 
 
Jag försökte till en början. Jag försökte lära känna, sträcka ut handen, bjöd hem till middagar, vara positiv, ställa frågor och allt och lite till. Men det vart aldrig. Det var vuxna som inte såg. För små tonåringar med för stort ansvar. Men det värsta var inte allt det där. Det värsta var att jag stannade där. Att jag trodde det var min förbannade plikt att alltid härda och genomföra. Så på något sätt hamnade jag i en otrolig förnekelse. Jag härdade i det där vidriga och vred ut och in på mig själv för att försöka förstå vad det var för fel på mig, varför jag inte mådde bra. I tre år stod jag utan sammanhang. Tre år utan något som speglade mig och mina egenskaper. I tre år var jag mest hemma, ensam med min katt och den där förbannade tjusiga datorn. Jag minns att jag ofta pratade med mig själv. Låtsades att någon frågade frågor om mig, ville lära känna mig. Jag minns även hur jag vissa dagar satt åtta timmar i sträck och bara stirrade på min dator. Likgiltig. Jag skyllde det på dålig disciplin. 
 
På min studentdag hade jag fått nog. Jag. ville. bara. ut. Hatade att alla var fulla kl 09, att vi skulle tvingas skriva i varandras mössor fast vi inte egentligen kände varandra. Jag vart klassens leende men var så jävla less på att le. På studentlunchen fick jag min första panikångestattack. Jag ville ut. Jag ville ut från den här äckligt infekterade, fejka, ytliga skiten. Så jag sprang ut och rakt mot mina föräldrar. Hamnade i mammas famn och hulkgrät och sa "det är över, det är över, jävla skitskola". Och mina föräldrar höll om mig, chockade över min treåriga hulkgråt som kom där bland alla människor. Kanske vi började ana först då, allihopa, att det hade varit värre än vi nånsin fattat.
 
Efter gymnasiet jobbade jag ett år som elevassistent. Jag mådde skit. Men inte heller då fattade jag. Jag bara härdade och försökte mig på att göra si eller så, träna på ett visst sätt, äta på ett visst sätt osv. Allt för att försöka lyckas mota bort känslan av låghet. Ordet depression fanns liksom inte ens på kartan. Så, hösten 2012 flyttade jag till Gotland för folkhögskolestudier med tusen höga förväntningar. 
 
Bang. Bom. Krasch.
 
kom det. Som en betongmur. Krossade allt. Fyra år över mig av ensamhet och känslan av misslyckande.
 
Jag fick träffa en överläkare på psykatrin. Fick piller i handen. Stod i min dusch på studentrummet och skrekgrät för att allt gjorde så ont, för att allt kändes så mörk och att jag var 20 år med diagnos depression.
 
Det tog mig dock rätt lång tid att förstå att det var mina gymnasieår som låg grund för hur jag mådde. Jag trodde liksom länge att det handlade om att det var jag. Att jag bara vara en sådan som fick depression, av ingen egentlig tydlig orsak. Först när jag flyttade hem vårterminen 2013, råkade åka förbi mitt gymnasium för första gången och fick en panikångestattack bara av att se byggnaden, förstod jag att shit, vad hände och åkte till min psykolog, som tittade på mig efter att jag hasplat ur mig allt och sa "Sara, du har ju varit ensam"
 
-
 
Det är fullständigt vidrigt att som människa inte få vara en del av ett större sammanhang. Ens självbild orkar inte om den aldrig får speglas hos andra. Sedan är det vidrigt att dessutom lägga det ansvaret och skulden hos sig själv i fyra år. Jag tänker att det är såhär så många arbetslösa måste känna sig. Men även de som blivit utsatt för mobbning. Så fruktansvärda ensamma och knäckta tillslut. 
 
Jäklar vad jag kämpat för att återfå min självbild. Det tog år! Idag är den dock läkt. Jag sörjer inte längre mina gymnasieår förutom ibland när jag blir väldigt ledsen över att se att sex år av mitt unga liv till stor del präglats av stora motgångar och jag stundvis kan känna mig rätt matt.
 
Men jag valde tidigt att välja hoppet. Bitterhet passar inte mig. Det smakar bara jävligt illa. Jag älskar livet och det är till för att levas. Jag har så enormt mycket vackert i mitt liv och jag är, varje dag, tacksam för att en framtid väntar mig hela tiden. Jag har alltid tackat livet för att den också visat mig att den vill hela mig, att den vill att jag ska träffa nya vänner, få mig att skratta stort, älska större och känna livets adrenalinrus rinna genom mina ådror. 
 
Jag kämpar fortfarande med låghet och ångest, som biverkningar av de senaste åren psykiskt tuffa år. Jag hoppas att jag snart lyckas ta mig igenom det också eller i alla fall snart lyckas hantera det bättre. 
 
Ensamhet är fullständigt, fullständigt vidrigt och tyvärr lite skämmigt att tala om, av någon anledning. Men jag tror det är så otroligt viktigt, för jag tror och vet att många upplevt enorm ensamhet, på ett eller annat sätt.  Så låt oss prata om det. Och till er, ni som varit med om ensamheten eller som till och med sitter i den båten just nu, till er vill jag bara sträcka ut en hand och säga att börja inte tro på ensamheten. Den är inte dig och du är aldrig värd den. 
 
Massa kärlek. Livet är alltid värt att välja. 
 
11 kommentarer