Solsken i hand

 
Idag står allt sådant där småtrist som kommer med att man blir vuxen. Ja, ni vet, städning, tvätt, disk, räkningar, veckohandling, matlagning osv. Vi har inte nog egentligen inte riktigt landat sedan efter tågluffen eftersom vi knappt hann vara hemma i två veckor (som var sprängfyllda av annan planering) innan vi reste iväg igen. Så idag ska det landas på riktigt. Inte direkt sådär jättekul medan en gör det, men där efteråt, när lägenheten är fri från damm, blomsterbukett står i vatten och kylen är full av mat inför kommande vecka, då, då är det tamejsjutton gött att leva. Nu gör vi sista dagen i juni innan juli välkomnas. I juli fyller både jag och syster år, det ska jobbas mer frekvent, jag ska hinna ikapp med vänner, bada mitt första Sverigedopp och äta litervis med jordgubbar.
 
Ha en fin dag, kära ni! Skickar lite sol från Italien som pepp!
ä.
0 kommentarer

Samla människomöten

 
Om det finns någonting jag är mäkta stolt över är det över alla mina människomöten som jag samlat på mig. Att jag inte räds dem, även om vissa människor ibland är väldigt olik mig själv. Jag har t.ex. arbetat på en av Stockholms "finare" grundskolor där barn har i överflöd till att jag arbetat med asylsökande barn som inte ens äger en tillhörighet längre. Jag har fotat VD:n, rastamannen på Sergels Torg och den unga ensamstående mamman. Jag har suttit på kundtjänst och lyssnat på familjepappan som inte har råd att köpa mat till sin familj denna månad, lärt känna kvinnan från Thailand som kom hit till Sverige och har skapat sig ett liv med bättre förutsättningar men som ändå längtar tillbaks ibland. Jag har firat jul med hemlösa, pratat med mannen någonstans ifrån Afrika på pendeltåget som säger "jag vill bara ha en vän" och jag har serverat dyrt kaffe i rusande fart till tjusiga bankmänniskor med aldrig sinande bankkort. Jag har suttit i Frankrike och mött en Shirley från Israel och diskuterat krig, politik och demokrati till att ha mött bonden som älskar sina hästar och sin frus toscanakaka. Jag har mött entrepenörer som inspirerar med "ingenting är omöjligt" till att ha mött den slitna läraren som urholkat säger "allt är omöjligt". Jag har mött antifeministen som tycker om Putin, mött den religösa och den mest antireligösa. Jag har suttit som vikarie och lyssnat på den mobbade killen som hulkar ut att ingen vuxen gör nånting till att ha njutit av synen av barn som leker tryggt och fint tillsammans. Jag har lyssnat på tanten som var med om Andra Världskriget och lärt henne smsa, lyssnat på en annan som levde med en alkoholist och en tredje som säger "döden skrämmer mig, Sara". Jag har mött chefen som förlorade sin mamma för tidigt, en tjej lika gammal mig med felfri svenska och högst betyg i gymnasiet som fått sitt uppehållstillstånd nekat och inte heller kommer få sitt gymnasiebetyg giltigt och en annan som öppet tar plats och talar högt om vikten av att våga tala om onani.
 
Jag har mött så otroligt många människor på mina små fjuttiga 22 år. Jag har bjudit in, ställt frågor, lyssnat och tagit in. Mest för att jag nog bara är sådan. En människo-människa. Jag har sett kärleken, bristerna, styrkorna och svagheterna i alla de där mötena. Hållt med mer med vissa, men aldrig dömt ut. Alltid, föralltid, försökt leva efter mitt egna motto - att våga mötas.
 
Jag vet därför att ingenting är svart eller vitt. Det är nog inte ens grått, när jag tänker efter. Därför reagerar jag väldigt hårt på när både folk men även ideologier vill måla upp något som svartvitt. Jag mår illa när myter om att alla tiggare har Iphones och därför inte är i nöd börjar frodas, känner frustation när exempelvis en storbloggare ofta skriver så heligt och onyanserat om t.ex. den egna fria viljan att välja själv för att jag sett, vet och inte tror på att alla har samma valmöjligheter och att det känns snävt att tro så. Hur fin tanken än låter. Och jag blir upprörd när den antireligösa vägrar lyssna på den religösa och tvärtom.
 
Man kan få tycka olika. I vardagens små ting och i politik. Man behöver inte tycka om alla och definitivt inte behöva bli bästisar med alla. Men jag vill ändå lyfta upp det där med ens samlade människomöten. Vill uppmana er till att fundera över dem ni själva har, reflektera över dem och sedan även våga samla på dem. De berikar och gör världen större, mångsidigare och mer färgglad. Den blir mer komplicerad ibland visserligen, för att insikten om mångsidigheten i allt slår en, men den blir bättre, roligare och vackrare.
 
För faktum kvarstår alltid - vi är alla människor och vi måste lära oss att inte rädas varandra, utan våga fråga, dela och mötas. (Sen att det där med att mötas stundtals kan vara svårt, det vet vi.)
 
9 kommentarer

En fiskebys inverkan


Jag har många favoritställen ute i Gnisvärd. Men ett av det bästa är när jag stegar mig ifrån mormors stuga och styr stegen mot fiskebyn. Vid vägkanterna fylls dikena av sommarblommor, trästaket och lummiga träd.


Tillslut möts en av havet och den där fiskebyn med små, små hus på rad i olika färger. Jag dör pittoreskt-döden varenda gång. Tar samma kort varje år för att jag helt enkelt inte får nog.


Men viktigaste av allt är att smyga upp bakom husen och möta havet. Här har man den vackraste av solnedgångar om kvällarna. Här brukar jag sitta varje solig kväll och titta på den. Och medan fåglarna flyger, småblommorna växer i gräset, stenarna är gråa och vackra och ron stillar sinnet helt, då, då är jag nog som mest harmonisk.
 
 
Tillslut traskar en tillbaks och i år så tänkte jag stilla att jag nog möjligen kan komma att gifta mig där, i den där lilla fiskebyn i deras lilla, lilla kyrka, för jag vet inget vackrare, lyckligare och mer harmoniskt ställe i mitt liv än här. Så ja, kanske blir det så att vi tvingar släkt och vänner från Göteborg, Skåne, Norrland, Stockholm och gudarna vet varifrån ända till Gotland bara för att få gifta sig här. För att enkelheten är som allra vackrast här och just det älskar jag i livet - enkelheten.
ä.
0 kommentarer