Återblick, September - December.

Ååå SÅ, hann vi faktiskt trycka in den sista återblicken innan tolvslaget! (Och av någon anledning råkade inlägget publiceras för någon dag sedan utan att inlägget var färdigt, oops!). Här är första delen och här är andra delen, för den som missat! 
 
SEPTEMBER. 
Precis i slutet av augusti/början av september tog vi vår bilskrutt och for ner till västkusten. Vi landade hemma hos min farmor och farfar för att helt enkelt kvalitétshänga lite. Det var himla fint att både träffa dem och en hel del släkt på köpet. En dag åkte vi även intill Göteborg och strosade i den vackra staden. Åt svingod lasagne till lunch och mötte upp min ena kusin på kaffe och hade fina, mysiga samtal. Såhär ser föresten Alex ut när han tjuvlyssnar på andra, haha! Noll kontakt får man då. 
 
Jag var även färggladast i Göteborg, for sure ;-)
 
Sedan fortsatte september i en färgglad skala och när jag inte jobbade ville jag mest vara ute. Vi åkte ut på förmiddagsutflykter till havet, drack kaffe, jag åkte hem och stod under äppelträden och andades och försökte andas bort min låghet. Jag visade även vår etta för er, skrev om den vidriga ensamheten och tog ett litet snack med er. 
 
Och så juste, fotade jag även dessa nyförlovade och fantastiska!
 
OKTOBER.
Oktober kom. Jag fokuserade på ljuset, färgerna, pausen. Den här utflykten med Rebecca var en av årets finaste stunder. Vi satt nämligen där på en solig klippa i flera timmar och bara va. Bästa oktobermedlet. 
 
Sedan fortsatte oktober med jobb, dejter, att fånga naturens skönhet, vi for till Örebro för vi var typ 99% säkra på att vi skulle ta vårt pick och pack ditt efter nyårsskiftet, firade Alexs födelsedag med frukost på sängen och sedan åkte jag till en liten stuga mitt i de värmländska skogarna med Linnéa och hennes pappa och lyssnade på tystnaden och var livrädd för vargar, björnar och älgar, haha. OCH, så den bästa nyheten av dem alla, vi fick reda på att vi skulle få lägenheten i Stockholm och allt bara vände, hipp som happ. 
 
NOVEMBER.
November var jobbig, hands up. Min hjärna var ständigt överkokad och allt jag ville var att gråta, men det gick inte. Några veckor in på november kom dock tillslut dödsstöten och jag grät å grät å grät å grät. Alex skickade hem mig till mina föräldrar och jag försökte vila och få hjärnan att sluta vara så överkokad. Bar känslorna utanför, hade hjärtat i handen och envisades med att, efter gråten, orka se på livet med ljus igen. Strosade på Söders gator, på Trosas gator och drack hett te om morgonen. Klädde ut mig till Jesus och var på inflyttningsfest, var svinless på jobbet och räknade ner dagarna för flytt på fingrarna. 
 
Fann tröst och kärlek i denna relation. Hjälp alltså. Vad jag är stolt över vår vänskap och kärlek. 
 
DECEMBER. 
Så kom den. December. Månaden jag längtat till. Jag har fortsatt med att ha burit känslorna utanför men det har varit skönt. Jag har gett mig själv space för tanke och reflektion. Känt styrka. Druckit kaffe. Packat otagligt många flyttlådor. Skrattat. Firat advent och skrivit ner väldigt, väldigt många idéer, drömmar och funderingar. 
 
Men viktigaste av allt - välkomnat hem dessa episka flyttgubbar och burit lådor, sängar, möbler upp för tre våningar, skrattat, skuttat av iver och glädje och varit så tacksam att jag velat böla. För vi flyttade. Till tvåan fylld med kärlek, hopp och styrka i vartenda litet hörn. 
 

 
TACK för detta fantastiska och första bloggår med er. Det har varit omtumlande, lärorikt och så fantastiskt roligt! Hoppas ni vill följa med på ännu ett år. KÄRLEK, KRAMAR OCH PUSS!
3 kommentarer

I ett solkysst sovrum.

Så, vaknar vi plötsligt upp här varje dag numera. Ännu har vi inte hunnit vakna upp i sakta takt, vi har inte hunnit göra brakfrukostar eller ens gått omkring i området. Vi har jobbat, tryckt in julfiranden, flyttat och sedan jobbat lite till och däremellan försökt packa upp lägenheten. Men ändå. Nu får vi vakna upp här
 
För tydligen har vi plötsligt flyttat. Bytt epok. När vi styrde bilen mot Stockholm med bilen proppfylld av flyttlådor och passerade åkrarna vi åkt förbi hundrasjuttioelva gånger sa han "det känns att vi är på väg mot nytt nu". Det låter kanske teatraliskt men det känns så himla tydligt. Hösten har på många vis varit rätt kämpig, vi har tragglat på, försökt vårt bästa men om och om igen högt sagt att "vi behöver få komma vidare nu". För det har varit ensamt. Det finns ju ett ordspråk om att det krävs en hel by för att uppfostra barn. Men jag tror även det krävs en hel by för att få en relation levnadsglad. För trots att jag aldrig känt mig mer förälskad, trygg och lycklig i vår relation har andra människor i vår vardag fattas oss. Vänner. Saknaden efter att få dela vardagen med andra har varit smärtsamt påtaglig, ständigt. 
 
Så, det är utan överdrift jag bokstavligen får trycka tillbaks tårarna när vi nu bor här och min bästis sitter i vår soffa och pladdrar på sitt vanliga sätt. Hon och hennes sambo bor tre minuter bort. Mina föräldrar och syster arton minuter bort. En annan vän tjugo. En tredje trettio. Och så alla de där relationerna jag förut inte haft tid att lära känna mer, plötsligt finns den tiden mer (hoppas jag i alla fall). 
 
Idag slår ett nytt år in. Jag ska bland annat fira den med föräldrar, fästman och två av mina mest fantastiska vänner och med darrande läpp tacka 2014 för det som blev och det som inte blev. Tack för att livet ger otagliga chanser och att livet kan få byta epoker. Tack för att jag numera får vakna upp här, i ett solkysst sovrum med utsikt över snöklädda trädtoppar. Tack för ännu ett nytt kommande år. 
ä.
0 kommentarer

Plötsligt händer det.


Idag flyttar vi! HEJ Stockholm! 
ä.
1 kommentar