Glad valborg

 
Idag jobbade jag mitt första pass på sex timmar på nya jobbet. Jag tyckte om att jobba igen. Fantastiskt skönt faktiskt. Det är (ofta, inte alltid) något stärkande att få gå in i arbetsroller, tycker jag. Väl hemma värkte hela kroppen av ovan matthet. Vi lagade middag. Traskade ut i regnet, såg att brasan ännu ej var tänd, vände om och kokade te och tog fram jordgubbarna.
 
Nu har killen åkt för att jobba natt och jag är lämnad hemma med svidande trötthet i ögonen, några halvoutredda känslor tvinande i bröstkorgen och era kommentarer framför mig på datorskärmen. Nu ska jag läsa dem alla en tredje, fjärde gång till, svara och försöka smälta detta stora med att jag har läsare som verkligen delar.
 
Glad valborg, kära ni.
ä.
2 kommentarer

Konsten att kunna acceptera

 
Det där med kroppen, kära kvinnor. Hur ska vi egentligen prata om det? Ska vi ens prata om det? Ibland tänker jag faktiskt att vi inte bör göra det, inte såhär, på offentliga forum. Det skapas så lätt jämföring och varje ordval vägs tungt, i och med att vi aldrig kan veta individers fulla bakgrund. Därför har jag medvetet tänkt att skippa den biten just på detta forum. Det känns även för nära. För obearbetat och alldeles för skört att tala om det. Den där kopplingen mellan psyke och kropp, kropp och psyke.
 
 
Men jag vill ändå berätta. Berätta att trots att jag själv har konkreta problem och behöver långsiktiga mål för min hälsa, så kämpar jag ändå med att acceptera i nuet. Att acceptera, älska och se det goda i allt, trots att det kan finnas andra långsiktiga mål eller visioner. Det gäller ju så mycket i livet, att kunna acceptera i nuet utan att ge upp. Jag minns när jag föll som djupast ner i min depression och hur jag hulkgrät-yla inför min mamma och sa "mamma, jag orkar inte ens TÄNKA på framtiden" i fullständig panik. För jag orkade inte ens tänka på något annat än den närvarande känslan just då och det gav mig en otrolig panik, som om jag var förevigt passerad. Min mamma tog då tag i mig och sa "men Sara, du behöver inte göra det. Var här. Acceptera det".
 
Tillslut lärde jag mig, i alla fall mer och mer, att acceptera att just nu hade jag inte förmågan att vara någon annanstans än i nuet men det betydde inte att det alltid skulle vara så. Det betydde inte att jag inte kämpade för bättre tider, det betydde bara att jag accepterade och på så vis vann så mycket mer kärlek hos mig själv.
 
Samma sak tror jag gäller mångas syn på sin egna kropp. För visst måste vi våga tala om det också, klart det finns vissa av oss som av hälsoskäl faktiskt behöver finna en bättre balans, en starkare kropp eller kanske en kropp med mindre omfång. Så är det, no hets needed. Men det stora problemet ligger i att vi lägger ansvaret på vågen eller måttbandet att ge oss själva acceptans inför oss själva och vår kropp. Jag har själv gjort - gör det.
 
 
Så, trots långsiktiga mål och visioner, har jag härmed påbörjat någon slags medveten, envis resa för att finna större acceptans inför min kropp. Jag klär mig i underkläder, tar kort och sparar dem i någon slags egen KBT-terapi. Jag slänger oversized-tröjor jag klätt mig i för att en "bör" och hittar istället en röd kjol på secondhand som markerar midjan. För jag är vacker, sexig och underbar nu. Jag är vacker, sexig och underbar om några månader också, oavsett om min kropp ändrat form, färg eller passform. Acceptans finns ingen annanstans än inom sig själv och det, det är konsten att kunna acceptera och på så vis ge så mycket mer kärlek till sig själv.
 
Amen.
15 kommentarer

Berätta för mama Sara

Hörni, cyberkompisar. Här sitter jag vareviga dag och talar om hjärteämnen, glädjeämnen, sorg och funderingar. Delar foton och ord. Men nu sitter jag här och är lite matt just ikväll och funderar på er. Ni är ju ändå några stycken. Kan ni inte berätta något fint, roligt, vackert, underbart, kittlande, bra som hänt er på sistone? Åsynen av en tussilago, nyförälskelse, extra god mat eller vad som helst. Kom igen vetja, berätta, så får jag dela er glädje med er, precis som ni är många som verkar dela min glädje. Så får jag chansen att ge lite tillbaks! Var anonym om så önskas, det gör ingenting alls, dela bara något, stort eller litet.

 
Måndagskram till er!
16 kommentarer